Maiburogu

Så här på nyårsdagens morgon lyssnade jag till Meny i Sveriges Radio P1. Där intervjuades diverse matkunnigt folk, varav en – en kock på ett värdshus tror jag – framförde tron och förhoppningen på ökade framgångar för lokalproducerad mat. Förvisso kan han ha haft ett mer än negligerbart särintresse i frågan, men jag hoppas ändå att han har rätt.

Jag minns från mina utlandsstudieår med förtjusning hur högt det matälskande japanska folket värderar lokalproducerad mat och lokala specialiteter. Vilken stad och vilket län man än kom till – till och med små byar kunde skilja sig åt(!) – fann man att de minsann hade egna lokala specialiteter att stoltsera med. Nå, nu kan jag inte påstå att det japanska köket traditionellt haft så mycket större variation och spännvidd än det svenska, men det är i detaljerna skillnaden ligger; hur de traditionellt använt de råvaror de haft tillgång till. Vet du till exempel på hur många olika sätt man kan använda sojabönor? Nej, inte jag heller – men många är det. Japaner tycks mig ha ett oändligt mycket större intresse för och kärlek till mat än oss svenskar, generellt talat, och jag tror det är därför de bryr sig mer om lokala specialiteter.

Jag hoppas att den ökande miljö- och klimatmedvetenheten kommer att leda till att vi får mer närproducerad mat, och i förlängningen också en revival för den lokala kokkonsten. Kanhända kombinerat med begränsningar av flygtrafiken (ärligt talat – hur kul är det att ligga och steka sitt fläsk på en fjärran sandstrand?) skulle den lokala kokkonsten kunna spela en viktig roll inte bara för de lokala bönderna, utan också för den lokala identiteten och hela den inhemska turistindustrin.