Maiburogu

En känsla av otillräcklighet
För drygt två år sedan (sommaren 2006) diagnostiserades jag med utmattningsdepression, eller utbrändhet i dagligt tal. Denna diagnos och detta tillstånd kom inte som en blixt från klar himmel, utan jag hade då redan känt mig stressad och i obalans i flera år. Föga oroväckande i början, men sedan med sakta men säkert tilltagande styrka och obehag.

Jag har alltid varit lite av en perfektionist, neat-freak och ensamvarg, som alltid velat göra mitt bästa och vara en god och ordentlig man. Jag var blyg av mig och hade alltid lättare för att försjunka i studier än att träffa vänner, men på det hela taget klarade jag mig bra. Även fast jag redan hade flera års universitetsstudier under bältet och ofta fick beundrande och uppskattande kommentarer från familj och vänner kände jag mig dock inte till freds med mig själv innombords. Jag kände mig inte nöjd med mig själv, utan hade alltid dåligt samvete för att jag inte var mer framgångsrik och lyckad som människa. Jag kände att jag inte kunde leva upp till mina och ”folks” förväntningar.

Bild av Etwood

Jag har sedemera förstått att denna känsla av otillräcklighet och prestationsångest var ett misstag och ett rent tankespöke från min sida. Jag har också lärt mig att denna ogrundade perfektionism och vilja att vara andra till lags är ett vanligt problem just bland människor som sedemera blir utbrända. Perfektionism ofta grundad i tron att de måste prestera ren perfektion för att få sina medmänniskors respekt och kärlek.

Vanliga symptom
Innan jag fortsätter och beskriver tänkbara orsaker till att man blir utbränd följer här en lista över symptom vid utbrändhet, hämtad från Inger Jalakas utmärkta Från utbränd till nytänd, så att ni kan få en snabb överblick över några av de vanligaste symptomen:

• Extrem trötthet eller utmattning som inte ger med sig trots att man vilar.
• Sömnsvårigheter. Man har svårt att somna och/eller vaknar tidigt och kan inte somna om.
• Ökad infektionskänslighet.
• Ökad smärtkänslighet.
• Problem med muskler.
• Problem med mage och tarm.
• Labilt känsloliv. Känslorna växlar snabbt, är starka och svåra att styra.
• Nedstämdhet, ofta även en regelrätt depression.
• Minnesstörningar. Man har svårt att lägga saker på minnet och svårt att komma åt sina grundkunskaper.
• Koncentrationssvårigheter.
• Sämre inlärningsförmåga.
• Oförmåga att tänka klart.
• Låg stresstolerans.
• Irritabilitet.
• Överkänslighet för ljud och ljus.
• Yrsel.
• Tunnelseende.

Vidare är följande symptom vanliga, baserat på mina egna erfarenheter och på erfarenheter från andra drabbade jag samtalat med:

• Återkommande och ihållande huvudvärk, ofta som en ren respons på stress.
• Ett upplevt tryck inuti huvudet.
• En känsla av att hjärnans signaler har svårt att påverka kroppen, hjärnan känns isolerad, som om den vore ”inlindad i gladpack”. (Det är svårt att förklara, men har du upplevt det så förstår du vad jag menar.)
  

Bild av Pressthebuttononthetop

Samtliga dessa symptom utom de fem översta stämmer in på mig i mer eller mindre hög grad, även fast samtliga blivit avsevärt bättre under det senaste året. För min del har problemen med stresskänslighet och den resulterande huvudvärken (konstant i ungefär ett års tid) varit de fysiskt jobbigaste. När det var som värst hade jag svårt att både läsa även korta texter och räkna även mycket enkla tal. För två kära bekanta har istället en otrolig trötthet varit det starkaste symptomet. Hur många kan du pricka av? Inte allt för många hoppas jag.

Vilka blir utbrända?
Bland de drabbade jag talat med närmast finns en chef inom administrationen, en lärare och en tandvårdsspecialist. Samtliga erfarna och högt aktade inom sina respektive områden. Utbrändhet är ingalunda ett litet eller obskyrt problem, och det är ett problem som drabbar allt fler och allt yngre människor. Människors lathet är inte problemet – även fast utbrändhetens symptom ofta kan misstolkas som lathet eller dumhet av en oförstående omgivning. Som Jalakas mycket pricksäkert uttrycker det: ”Bara den som brinner blir utbränd”.

Man blir utbränd för att man lever under press under lång tid (ofta flera år i streck), för att man vill för mycket och för att man känner att man inte kan prestera tillräckligt. Man oroar sig och känner ångest som med tiden blir allt starkare, tills känslan av otillräcklighet till slut tar över hela ens tankevärld. Humöret börjar svaja, man lägger allt mer tid på arbetet i fråga samtidigt som man skär ner på de sociala kontakterna. Man ger sig själv allt mindre tid för rekreation och vila då man helt kan släppa alla krav – istället tänker man på de krav man har framför sig, och känner sig konstant pressad. Detta är inte lathet eller brist på engagemang. Ingen människa som bara är lat orkar pressa sig själv så hårt under så lång tid.

Bild av LotusHead

Enligt min egen erfarenhet, och också enligt Jalakas, tycks risken att bli utbränd vara extra stor för människor med sociala och vårdande jobb, såsom exempelvis vårdpersonal, lärare, socialhandläggare m.fl. Kort sagt: personer som i sitt yrke kommer många människor personligt och känslomässigt nära. Människor som i sitt jobb känner sig sporrade att arbeta lite mer, lite hårdare, för att kunna hjälpa andra människor lite mer. Människor som förlorar fokuset på sig själva, och istället försöker sätta andras känslor och behov främst. Lite för mycket och alldeles på tok för länge.

Även människor med relativt självständiga arbeten kan dock drabbas. Jag var till exempel student när det hände mig. Dock är problemet detsamma: man känner sig stressad, otillräcklig och frustrerad över sin livssituation, men är trots detta oförmögen att ta itu med problemen. Problem som istället fortgår och kanske förvärras, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, tills kroppen till slut inte längre klarar av att hantera situationen.

Onaturliga krav
Kroppen är sedan urminnes tider anpassad för att i möjligaste mån undvika eller klara av farliga situationer: attackerande vilda djur, tillfälliga perioder av svält, slagsmål, etc. Kroppen hamnar i ett tillstånd av stress och kamp, adrenalinet flödar, musklerna späns, sinnena skärps och smärtkänsligheten minskar tillfälligt. När den farliga situationen är över återgår kroppen till det normala och stresshormonerna avtar.

Bild av Druidicparadise

Problemet är att de krav som ställs på nutidsmänniskan är helt annorlunda än de som våra förfäder grottmäniskorna ställdes inför: farorna är mer abstrakta, problemen mer komplexa och svårare att handgripligen kunna göra något åt. Budgetar skall hållas, bilmodeller konstrueras, kontrakt ros i hamn och ständigt svällande klasser skall få högsta möjliga betyg trots ökande byråkrati och minskande tid för varje student. Från sådana här problem går det inte att vare sig slåss, fly eller gömma sig, inte heller är problemen kortsiktiga utan kan fortgå i både månader och år. Alla människor har en individuell gräns när kroppen inte klarar av den ”onaturliga” situationen längre, och stressfunktionen havererar. Ju längre situationen tillåts fortfå, desto längre tid tar det för hjärnan att återhämta sig och bli ”frisk” igen.

Avslutningsvis
För att avrunda den här texten innan den blir allt för lång kan jag bara säga: begrunda listan här ovanför, och lyssna på din kropp. Unna dig vila och avkoppling av det slag du tycker om (inte nödvändigtvis ren ”vila” som i att ligga och stirra i taket, utan vad som helst som ger dig glädje och framförallt ro inombords – kanske någon hobby?), och gör det ofta och regelbundet. Ge dig själv de pauser du innerst inne känner att du behöver, innan din kropp går under av för lång och ihärdig stress. De minuterna, timmarna, dagarna och veckorna sparar du snabbt in jämfört med de år det kan ta att hjälpligt återhämta sig från en utbrändhet. Och läs gärna Jalakas bok (nej, jag får inte betalt för den här reklamen, men boken har hjälpt både mig, mina bekanta och min familj) – den är kort, lättläst och oerhört lärorik.

Bild av Mailsparky

* Bild av Rivertay.

Epilog: Baksmälla.