Maiburogu

Jag har en benägenhet att göra saker antingen väldigt mycket eller inte alls. Har jag någon uppgift som måste göras så har jag en tendens att antingen oroa mig över den alldeles för mycket, eller försöka göra den så perfekt som det bara är möjligt. Mer än vad som är lämpligt alltså. Likaledes, har jag någon trevlig aktivitet att ägna mig åt så är det lätt hänt att jag också ägnar mig åt den alldeles för mycket (gärna för att slippa tänka på vad jag egentligen borde göra). Det är helt enkelt den sortens människa jag är: lite för gränslös, helt enkelt. Inte så förvånande att just perfektionister har en tendens att bränna ut sig. 😉

Två ”beroenden” jag haft under mer eller mindre lång tid känns det dock nu som att jag lyckats ta kontroll över:

World of Warcraft
Ända från slutet av augusti fram till början av december spelade jag alldeles för mycket World of Warcraft. Flera timmar om dagen, trots att det gav mig värre huvudvärk, och trots att jag tidvis borde ha ägnat mig betydligt mycket mer åt min flickvän.

När jag efter mycket spelande till slut dock nådde upp till det mål jag satt upp – att nå upp till spelets (då) högsta nivå och kunna införskaffa den senaste expansionen till spelet – fann jag dock att mitt intresse för spelet falnade rejält. Jag hade ju nått målet; spelet i sig hade jag egentligen i ärlighetens namn sedan länge tröttnat på. Nu spelar jag bara en bråkdel av vad jag gjorde tidigare.

Light-cola
Efter att ha runt en halvliter light-cola (främst Pepsi Max och Coca Cola Light) om dagen i flera års tid, dricker jag nu sedan en dryg månad tillbaka bara cola någon gång ibland. Om jag går på café eller så – och då enbart p.g.a. att det är godare än (mineral)vatten. Jag trodde faktiskt att abstinensbesvären skulle vara värre men, nej, jag känner inget större sug.

Kanhända beror avsaknaden av abstinensbesvär på att jag försökt att ytterligare sänka kraven på mig själv. Tidigare drack jag cola mycket på grund av att jag trodde mig behöva koffeinet för att orka prestera mer. Jag vet inte om det upplevda behovet var reellt eller enbart inbillat, men när jag nu tillåter mig själv att ta det lugnare känner jag helt enkelt inget behov av uppiggande koffein.

Kanske närvaron av ett beroende är en signal på bristande livskvalitet? 🙂