Maiburogu

Så har då Centerpartiet bitit i det sura äpplet och svängt om i sin hjärtefråga kärnkraften, och regeringen står därmed enad bakom en ny energipolitik. En energipolitik där förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer hävts. Och en energipolitik där samtliga miljömål ligger i linje med EU:s krav (eller en eller några få procentenheter högre).

Som naturvän vet jag inte om jag skall känna mig nöjd eller besviken. Jag är i varje fall inte förvånad. Beslutet ligger så att säga i linje med alliansledarnas till synes obändliga vilja att visa upp ett ledarskap där enighet och stabilitet tycks väga tyngre än något annat. Tyngre än partipolitik. Tyngre än ideologi. Tyngre än risktagande. Tyngre än drömmar. Med tanke på tidigare högerregeringars inte allt för lysande ekonomiska track record kan jag inte påstå att jag är förvånad över att man den här gången bestämt sig för att inte ta några onödiga risker.

Jag hade naturligtvis helst sett att man hade bestämt att all energi skulle vara förnyelse- och hållbar, och att alla fosila bränslen skulle avskaffas, omedelbums. Realismen i denna önskan kan jag dock inte redogöra för… Maud Olofsson hävdar att omställningen till förnyelsebara energikällor kommer att ta tid och att kärnkraften därför kommer att vara en fortsatt nödvändig del av svensk energipolitik.

Peter Eriksson (MP) hävdar å andra sidan att det här beslutet bara kommer att försena övergången till miljövanliga alternativ. Vem som har rätt vet jag inte, men jag håller med Eriksson om att regeringens energipolitik hur som helst borde ha varit betydligt mer ambitiös. Och visst känns det i själ och hjärta fel när Olofsson säger att kärnkraften kommer att vara en nödvändig del av svensk energipolitik ”för överskådlig framtid”. Det kan vara väldigt länge det…