Maiburogu

I Ekots lördagsintervju idag stod det klart bortom allt tvivel att Maud Olofsson i praktiken offrat Centerpartiet på allianssamarbetets altare. Säga vad man vill om realismen i att faktiskt avskaffa kärnkraften (jag anser att miljön är ett område där visioner, drömmar och kraftfulla beslut är önskvärda, och att man definitivt borde satsa mer helhjärtat på att snabbt bli av med kärnkraftsberoendet), men Olofsson klarade inte av att värja sig mot programledarens klarsynta och skarpa frågor. Ja, Centerpartiet har sålt sig, och nej, Olofsson ansåg sig inte ha haft tid att först förankra beslutet inom det egna partiet. Och detta trots att kärnkraftsfrågan länge varit Centerpartiets hjärtefråga.

Hon kunde inte heller bortförklara/förneka det faktum att de svenska skattebetalarna i praktiken kommer att bli delaktiga i en eventuell kärnkraftsutbyggnad, i och med skattebetalarnas ägande i Vattenfall. Bortförklaringar som att regeringen inte kommer att subventionera nybyggnationer, samt att Vattenfall är ett företag som drivs på strikt affärsmässiga grunder, föll platt till marken. Subventioner eller ej – skattebetalarnas pengar ingår i Vattenfalls kassa, och kommer därmed att vara en nödvändig del i kärnkraftsbyggnationerna. Och det går inte att sticka under stol med, oavsett om vi kommer att gå med vinst eller ej.

Kompromisser är en nödvändig del av politiken. Framtiden lär utvisa om just den här kompromissen kommer att ha varit av godo.