Maiburogu

Igår var jag och såg Änglar och demoner (Angels and Demons), där vi åter får stifta bekantskap med professor Robert Langdon (Tom Hanks), som många av oss lärde oss att älska i Da Vinci-koden, och än en gång är det Langdons förmåga att lösa uråldriga gåtor som för handlingen framåt. Den gamle påven har precis dött, och samtidigt som arbetet med att utse hans efterträdare tar sin början tar en djävulsk intrig sin början som kan få ödesdigra konsekvenser för hela Vatikanstaten, den kristna kyrkan och i slutänden världen.

Mitt omdöme är som följer: Läs boken istället – i varje fall om ni verkligen vill leva er in i historien.

Jag har förvisso inte läst boken själv, men när man ser på filmen blir det uppenbart att väldigt mycket av handlingen kapats bort för berättelsen skulle kunna rymmas på de dryga två timmar filmen har på sig. Man kastas från actionscen till actionscen och handlingen fortskrider i rasande fart, på bekostnad av handlingens finare detaljer. Man kan nästan känna hur Langdon i boken kan spendera sida efter sida med att fundera kring olika gåtor allt medan läsaren intresserat och andlöst följer hand varje steg – något som man inte ges tid till i filmen. I filmen fokuserar man istället på action och fart, vilket väl ändå inte kan ha varit bokens huvudsyfte.

Hantverksmässigt är dock filmen mycket kompetent: Fotot är riktigt snyggt, miljöerna (Vatikanen) andlöst vackra, effekterna acceptabla och skådespelarinsatserna (bortsett från Stellan Skarsgård) genomgående mycket bra. Speciellt Ewan McGregors gestaltning av camerlengo Patrick McKenna är strålande – hans skådespeleri och fromma uppsyn lyfter varje scen.

Betyg: svagast möjliga två av fem.