Maiburogu

Ingen tar skit i de lättkränktas land, av David Eberhard.

OBS: Den här recensionen baseras inte på en hel genomläsning av boken.

Jag gillar verkligen David Eberhard. Mentalskötare i sin ungdom, senare läkare med inriktning på psykiatri, sedan överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och slutligen överläkare vid Stockholms läns landstings Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus – Eberhard är uppenbarligen kompetent och besitter mycket kunskap och erfarenhet om människors psykiska hälsa och besvär, och jag respekterar honom högeligen. Hans förra – och första – bok, I trygghetsnarkomanernas land – om Sverige och det nationella paniksyndromet, där han diagnostiserar svenska folket i stort som lidandes av nationellt paniksyndrom, är en av de bästa böcker jag läst.

Med Ingen tar skit i de lättkränktas land framför Eberhard teorin att vi svenskar tycks gå mot att bli överdrivet lättkränkta, och att inte bara våra medier (främst kvällspressen) utan även staten och samhället i stort premierar detta beteende. Dragen känns igen från hans tidigare bok, men den här gången har något gått fruktansvärt fel. Istället för en väl uppbyggd bok med tydlig struktur och med ett engagerande språk, har vi här en tröttsam soppa bestående av idel klagomål…

Eberhard har säkerligen haft en mycket intressant bit samhällskritik i sin hand här, men av någon anledning filades inte den här boken på tills den var helt klar. Boken blir trots – eller kanske precis tack vare – sina många och korta kapitel oerhört ofokuserad, förvirrande och mycket tröttsam med sitt evinnerliga klagande. Den hade behövts skrivas om, fokuserats och finputsas många gånger till. Jag orkade inte ens läsa hälften.

Betyg: ett komma fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.