Maiburogu

Jag vet att det här inte direkt är någon nyhet, men jag måste bara kommentera det lustiga med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds utspel först i Dagens Nyheter, där han kritiserade det elitistiska kulturetablissemanget och dess förakt för “vanligt folks” syn på konst, och sedan på Newsmill där han kritiserade Malmö stadsbiblioteks beslut att premiera populära böcker (dussindeckare m.m.) och slänga en massa mer sällan lästa “klassiker”. Visst är det lätt att kasta sten i glashus och snubbla över sina egna fötter, så säg?

Hans första utspel, med visst belägg beskyllt för att vara ett populistiskt rop på hjälp från ett borttynande parti, applåderade jag faktiskt. Jag är en veritabel obildad barbar när det gäller konst, och föredrar tavlor, bilder och statyer som man kan se vad de föreställer, och har föga till övers för så kallad “modern konst” och vissa konstnärers svamlande om att konsten skulle vara något så otroligt fint att den skulle stå över samhällets lagar. Så simpel är jag, och trots att jag är humanist och ateist stärktes mina tankar om Hägglund och hans parti.

Så komiskt då hur han bara dagar senare med sin artikel på Newsmill så totalt lyckades krossa den illusion och fasad han försökt bygga upp av att han skulle stå på “vanligt folks” sida mot kultureliten. Helt plötsligt vad det Hägglund avslöjade sig som kulturelit och som ondgjorde sig över “vanligt folk” och deras förkärlek för något så simpelt som populärlitteratur. Som om det skulle vara något fel i att folk lätt kan låna böcker de vill ha (medan mer opopulära böcker istället får beställas från något magasin eller fjärrlånas från annat bibliotek)?

Snälla Hägglund, tänk lite längre tack. Ack ja…

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund