Maiburogu

Jag sitter och fyller i papper från den kurs i självkännedom/karriärvägledning jag går just nu i slutskedet av min långa sjukskrivning, och blir påmind om de problem med självkänsla och självförtroende som jag alltid haft.

Oavsett var jag varit i livet – studerandes data, japanska eller ekonomi, tecknandes, promenerandes i skogen eller läsandes vid några av Japans främsta universitet i landet jag älskar – så har mina prestationer aldrig helt kunnat lindra det självförakt jag känner inombords. Den brist på självkärlek, och de tvivel på såväl mitt eget värde som person som på min förmåga att kunna leva upp till de prestationskrav jag ställt och fortsätter ställa på mig själv.

Självkänsla:
”[…] egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.”
-Wikipedia

“medvetenhet om den egna personlighetens värde.”
-Nationalencyklopedin

Självförtroende:
”individens tilltro till sin förmåga att prestera.”
-Wikipedia

Med ett fåtal undantag – ett fåtal tillfällen i livet då jag faktiskt glömt tvivlen och kunnat leva i nuet, troendes på framtiden, fylld av glädje och tillförsikt – så har jag aldrig känt mig tillfreds med mig själv. Eventuella komplimanger har snabbt runnit av mig. Rent konkret har endast mitt “track record” – min meritlista – återstått och kunnat skänka mig något slags tröst och vetskap om att jag som människa ändå förmått klara av något. Däri ligger grunden till mitt behov att prestera. Rent intellektuellt vet jag att jag är en människa värd att älska, och jag vet att jag studiemässigt klarat av mer än de flesta… men jag känner det inte inombords. Jag känner bara det tomma, vacklande tvivlet.

Därav också min eviga strävan att “förbättra” mig själv. Att bli en “bättre” människa.

Detta blev jag påmind om nu när jag sitter och grubblar på vart jag skall styra mitt liv efter sjukskrivningen. Var jag skall söka praktikplats? Var jag vill arbeta, och med vad? Vad klarar jag av? Vad duger jag till? Det är inte bara den konkreta huvudvärksproblematik jag dragit på mig som sätter gränserna, utan också min tilltro till min egen förmåga. Klarar jag av ett tankekrävande och kanske mer intellektuellt belönande jobb (utan att få mer eller mindre konstant huvudvärk), eller bör jag (tillfälligt?) lämna min intellektuella bana och försöka få ett mer praktiskt arbete? Kanske.

Misslyckande? Nej nej nej, det får jag inte se det som…