Maiburogu

Det är lite lustigt egentligen; Trots att jag virtuellt står på barrikaderna i kampen mot mangaförbudslagen så läser jag själv inte just några manga längre, och tittar inte heller på några anime. Ja, undantaget några Slayers-manga då som jag ibland läser i som ett kul sätt att hålla japanskan igång.

Jag vet inte om det beror på att berättelserna ofta är riktade till barn och ungdomar och därmed kan vara tämligen ointressanta för mig som 32-åring och att jag helt enkelt vuxit ifrån dem, eller om det beror på att jag tröttnat på att se samma karaktärer och klichéer – om än med mindre ommöbleringar – återkomma igen och igen i mer än tio års tid, producerade av en trött anime- och mangaindustri som producerar för producerandets skull. Förmodligen både och.

Min kärlek till den rent visuella aspekten av teckningar (och animationer) består dock. Till enskilda bilder. Till det visuella. För mig är teckningar, målningar och många andra slags konstverk något nästan magiskt, och det gäller i allra högsta grad erotiska bilder. Att man som konstnär utifrån sin fantasi, kreativitet och skapande förmåga (samt penna, papper, eventuellt kamera och modell etc.) kan skapa någonting rent fantastiskt. Skönhet. Känslosamhet. Sensualitet. Sexighet. Och mycket mycket mer. Bara fantasin sätter gränserna.

För mig är det nästan otänkbart att man skulle kunna förbjuda något slags rent visuell konst – alltså konst i form av bilder, foton och skulpturer – som skapats utan att någon kommit till skada. Konstverken i sig skadar ingen. De bara finns där. Vill man inte titta på dem är det bara att låta bli. Ingen skall tvingas att se dem – men ingen skall heller hindras från att se dem, genom förbud, skam eller medeltida moral.