Maiburogu

Nu har det gått mer än en vecka sedan jag såg Sherlock Holmes på bio, men jag tror mig ändå ha den friskt nog i minnet för att kunna skriva ihop en recension. Kort kan jag säga att även fast den här filmens Sherlock Holmes skiljer sig en hel del från hur Sherlock Holmes traditionellt brukar gestaltas (med lugn, tålamod och så den där typiska huvudbonaden) och från hur jag föredragit att se honom, så bjuds man här ändå på en trevlig och fartfylld filmupplevelse klart över snittet.

Robert Downey Jr:s Holmes är förvisso alltjämt ett geni men också en häpnadsväckande slagskämpe med humor och glimten i ögat – rätt så långt från den något träiga skepnad han kunde vara i böckerna. Istället för att spela ned eller överseende romantisera över Holmes instabila psyke låter man det här få en framträdande roll, vilket är en mycket god gärning. Den som alltid mycket vackre och kompetente Jude Law spelar här en något yngre Dr. Watson än man är van vid, och även fast hans Watson känns tämligen platt och ointressant så gör han ändå vad han skall.

Handlingen är inget mästerverk och har väl hål ungefär lika stora som stilla havet är djupt (tycker jag, utan att mer ingående ha studerat den så här i efterhand), men den hänger ändå ihop full tillräckligt för att duga för stunden. Holmes ställs inför en gåta som kan skaka hela det brittiska imperiet och i utsträckningen världen, och ställd inför en fiende som tycks kunna hantera ren svart magi tvingas han till och med ifrågasätta sin tro på själva vetenskapen. På vägen bjuds vi på ett antal – faktiskt – mycket underhållande bataljer.

Summa summarum bjuder denna “nya” Holmes utan att vara ett allt för minnesvärt mästerverk ändå på en mycket underhållande och fartfylld berättelse med äventyrsmatinékänsla, som trots sina dryga två timmar aldrig känns för lång eller ointressant. Jag tackar definitivt inte nej till efterföljare.

Betyg: 4 av fem.