Maiburogu

Nedan följer grunddragen i en konversation jag hade på nätet häromdagen, på temat lagstiftning, konst och partival:

Jag är tecknare och vill kunna teckna (och visa upp på nätet) vad jag vill utan att få något slags pedofilstämpel på mig. Streck är streck. Konst är konst. Påhitt är inte verklighet. Tyvärr är PP de enda som står upp för det, och motsätter sig den nuvarande rent moraliska lagstiftningen.

Finner du nöje i att teckna nakna barn är du en sjuk individ och ditt beteende måste kriminaliseras för samhällets bättre väl.

Vad har tecknarens “nöje” med saken att göra? Får man bara teckna sådant man finner äckligt och frånstötande? Jag ser ingen lagmässig skillnad i att teckna våld och våldsbrott (som i valfri actionserie, som exempelvis Fantomen) eller i att teckna motiv av sexuell natur (som exempelvis en serieversion av Lolita). I ett rättssamhälle är lagstiftningen är till för att förbjuda riktiga brott med riktiga offer, inte för att pådyvla folk ens personliga åsikter.

Det är fullt upp till lagstiftaren (riksdagen) att använda lagar för att påverka människor ett visst beteende och det är en av rättsordningens fundamentala grunder.

[…] Ett idealiskt samhälle skulle givetvis förbjuda all uppmuntran av våld, brukande av narkotika och sexualisering av kvinnokroppen.

Nå, till skillnad från dig [personen jag talade med] och andra vänstermänniskor så tycker i alla fall jag att lagstiftning skall användas för att straffa riktiga brott med riktiga offer. När staten försöker bestämma över fiktiv sexualitet och annan slags offerlös konst så leker man tanke- och åsiktspolis. Det är inte värdigt. Folk måste kunna argumentera för sina personliga moraliska ställningstaganden genom debatt, barnuppfostran etc., utan att försöka ta till förbud.

Därför röstar jag pirat. Inte för deras åsikter i fildelningsfrågan (som jag ställer mig försiktigt avvaktande till) utan för att de står upp för den konstnärliga friheten, även där vissa individer finner den utmanande eller rent av stötande.