Maiburogu

Jag skall omedelbart erkänna att den här recensionen inte är heltäckande och enbart baseras på spelandet av en tutorial samt två banor av Emperor: Battle For Dune. Det var nämligen så länge jag stod ut med den horribla grafiska presentationen, innan jag irriterad avslutade spelet och raderade det.

Men en sak i taget. Emperor: Battle For Dune är en uppföljare till Dune II (och följdaktligen också till dess nyversion Dune 2000) och vidtar ett antal år efter handlingen i föregående del, dock utan att kräva tidigare bekantskap med serien. Kejsaren är borta men det är åter upp till de tre husen Atreadis, Harkonnen och Ordos att strida om herraväldet över den lilla ökenplaneten Dune (Arrakis) och dess ovärdeliga krydda melange – universums värdefullaste substans.

I typiskt RTS-manér skall krydda skördas, en bas byggas upp och försvaras, och en (eller flera) fiender utplånas medelst en arsenal bestående av allehanda truppslag. Denna arsenal och val av byggnader är större och mer varierad än den i dess föregångare, något som är positivt. Positivt är också att kryddinsamlingen går snabbare och smidigare i det här spelet än i dess föregångare, då kryddraffinaderiet kommer komplett med en carry-all (ett transportplan som vesäntligt snabbar upp transporterna). Kartan i spelet är dessutom snyggare och mer dynamisk än i föregångaren, och känns för första gången taktiskt intressant och relevant.

Positivt är också att filmsekvenserna finns kvar, och att de dessutom kraftigt utökats. Mer dialog, mer handling, fler skådespelare och fler uppenbart datorgenererade bakgrunder. Mer kul helt enkelt!

Den stora skillnaden med dess föregångare är dock att Emperor: Battle For Dune är helt i 3D. Banor, byggnader, enheter – allt. Inte nog med att jag finner detta helt onödigt, då ett strategispel inte vinner något särskilt på att man kan rotera spelplanen. En massa sanddyner och slätter blir inte vackrare i tre dimensioner – snarare ökar rotationerna bara risken att man blir desorienterad. Denna ”modernisering” skulle jag dock kunna acceptera om spelupplevelsen var oförändrad eller till och med förbättrad – så dock inte i detta fallet.

Grafiken och upplösningen är helt enkelt för dålig. Nära inzoomat blir allt kantigt och allmänt fult, och mer utzoomat gör den dåliga upplösningen alla enheter plottriga och svåra att känna igen. Maximalt utzoomat ser man inte mer av spelplanen än man gjorde i dess tvådimensionella föregångare – snarare något mindre – samtidigt som enheterna förvandlats till ett gytter av pixlar.

Kort sagt är Emperor: Battle For Dune större och mer ambitiöst än sina föregångare i Dune-serien, och skulle vara dem överlägsen om det inte vore för den (numera utdaterade) 3D-motor spelet använder sig av. För mig var det ett grafiskt nedköp som till slut gjorde spelet direkt olidligt.

Har du möjlighet att testa spelet till en billig peng så kan det dock vara värt att testa. Gillar du det du ser så får du trots allt ett innehållsmässigt bättre spel än dess föregångare.

Betyg: 1,5 av fem.