Maiburogu

Jag har länge stört mig på den klart (likhets-)feministiska och vänstervridna ton som präglar framförallt Sveriges Radio P3 (den är inte lika framträdande i P4 eller i min favoritkanal P1, men helt frånvarande är den inte heller där). Huruvida den är så illa dold just där eftersom kanalen riktar sig till en yngre publik, som SR ämnar fostra i sin avbild, eller huruvida det enbart beror på att kanalen tillåtits leva sitt eget liv då huvuddelen vuxna ändå aldrig rattar in den, låter jag vara osagt, då jag helt enkelt inte vet.

Närhelst man slår på kanalen kan man vara i det närmaste bergsäker på två saker:

1. Radioprataren uttrycker åsikter och attityder från den vänstra halvan av det politiska spektrat – aldrig till höger om mitten
2. Han/hon är antingen homosexuell man, eller kvinna med queer-tendenser

Allt detta märks inte minst i deras attityder till och bemötande av personer med motsatt åsikt. (Nej jag har inga bevis, utan det är enbart mitt eget högst personliga intryck.) Politisk korrekthet är tydligen ledordet. Hur som helst, varför stör jag mig då på detta? Är jag månne sverigedemokrat, eller åtminstone moderat? Nej, faktum är att mina politiska åsikter brukar ligga någonstans i mitten av den politiska skalan. Jag har röstat både till höger och till vänster. Tycker jag illa om bögar då, eller anser jag att kvinnans plats är i hemmet? Nej, det gör jag inte heller. Jag tror på jämställdhet och lika lön för lika arbete etc, och är för könsneutrala äktenskap. Så länge människor följer lagen anser jag att vem som helst skall få vara ihop med vem som helst och göra vad som helst.

Det jag stör mig på är snedvridningen. SR är mig veterligen tänkta att vara neutrala och opartiska, och inte förespråka några speciella åsikter, och detta borde gälla också för P3. Se till att anställa personer som uttrycker motsatta åsikter också, eller lär er åtminstone att dölja era åsikter bättre. Den bild som målas upp känns helt enkelt inte vare sig neutral eller representativ för folket i stort.

Döm därför om min förvåning – och illa dolda förtjusning – då jag fick reda på att Paolo Roberto  i en intervju i P3 här om dagen i det närmaste svor i kyrkan i och med att han rakryggat förklarade sig vara motståndare till feminismen. (Ett utdrag ur intervjun finns på SvD:s ledarblogg.) Han stod upp för de politiskt högeligen inkorrekta åsikterna att män och kvinnor (åtminstone till viss del) ÄR olika och att män och kvinnor själva skall få bestämma över föräldraledighet, arbetsfördelning, karriär och så vidare, utan att tvingas av staten eller få skrivet på näsan att könet enbart skulle vara en social konstruktion. Åsikter som säkerligen inte är så populära på de feministiska redaktionerna, men som troligtvis är desto mer representativa för det svenska folkets åsikter i stort.

Jag håller med honom om allt detta, och det är uppfriskande att se det övervägande positiva mottagande intervjun fått både inom bloggvärlden och på internetforum. Mängder av bloggar hyllar honom nu, exempelvis Grönarealisten där man i kommentarerna dessutom tar upp den intressanta och synnerligen relevanta problematiken i hur goda idéer förr eller senare alltid tycks spåra ur och kapas av extremister (i det här fallet feminismen av likhetsfeminister, Schyman, Rosenberg & co).

Innan jag hann skriva det här inlägget snappades nyheten också upp av den synnerligen trevliga TantraBlog. 🙂