Maiburogu

Nu har det gått tre dagar sedan mitt och flickvännens förhållande formellt tog slut.

Igår klarade jag av att hålla tankarna på annat när jag besökte en kompis, men idag är det svårare. Så många gamla minnen som tittar upp och sköljer över mig. Våra stunder tillsammans i Tokyo, Tsukuba och andra platser i Japan. Våra stunder i England, samt Lund, Stockholm och Falun.

Jag minns fortfarande den första dagen jag såg henne och blev förälskad i henne. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag trodde dock inte jag var bra nog åt henne, så jag höll det inom mig. Det tog flera år innan jag avslöjade mina känslor för henne, och vi blev ihop. Hon var, är och förblir den vackraste kvinna jag någonsin sett…

Men jag minns också varför vårt förhållande gnisslade och tappade fart mer och mer. Personlighetsmässigt var vi så olika, och ofta kändes det som att slutet var oundvikligt. Så många svåra minnen som lämnade ärr på hjärtat, och som smärtade så länge… Det var en svårt grund att fortsätta bygga på.

Hoppet, förhoppningarna och minnena kommer nog aldrig helt att försvinna. Tårarna faller och faller. Men sånt är livet.

Nu på kort sikt är jag väldigt rädd att det här kommer att inverka negativt på ett av mitt livs viktigaste intresse och yrkesprofil: japanskan. Språket är en viktig del av mig och är något jag levt med i ca tio år – men det var också otroligt nära sammankopplat med livet med min japanska (före detta) flickvän. Våra minnen, vårt liv ihop, vårt “lovers’ talk”… Jag får bara inte låta dessa minnen och sammankopplingar dra ner mig, och min framtid.