Maiburogu

Tänk er att ni sitter i en bil – en förvisso lång, men ändå rätt så ordinär bil. Ni kör i maklig takt på en liten väg som ringlar sig fram genom granskogar, fält och små samhällen. Vädret är rätt så mulet, men efter hand börjar det spricka upp.

Tänk er sedan att ni svänger ut på en lite större väg, och ökar farten en aning. Det går utmärkt, du lämnar skogarna bakom dig och du kommer ut bland allt mer vidsträckta fält. Solen börjar värma, molnen blir allt glesare, och den friska vinden rufsar håret. Du kan nästan ana havet skymta till bortom fälten, i den fjärran horisonten. Detta är en strålande dag för en biltur!

Du har nu kommit ut på en av de stora genomfartslederna. Trafiken är tät men flyter på fint. Färden går snabbt nu, och samhällen och städer passerar revy. Tänk, du som alltid trott att den här bilen inte skulle duga något till! Visst, det är ingen formel-1-bil, eller ens en Mercedes, och du får arbeta lite för att hålla den fint på vägen, men det får nog de flesta. Skyltarna vid avfartsvägarna skvallrar om fjärran storstäder du knappt ens drömt om att besöka. Du lägger i högsta växeln, vrider upp radion och svänger ut mot en av de största motorvägarna.

Vilken fart och vilken upplevelse! Solen skiner från en klarblå himmel, fåglar cirklar högt där uppe, och utsikten från motorvägen är fantastisk där du viner fram med de andra bilarna. De flesta bilarna på vägen består nu av sportkärror, lyxbilar och turistbussar. Du känner att du – i din ärligt talat tämligen billiga och slitna gamla kärra – lever livet. Du kör snabbare och längre än någon hade kunnat ana, och det går rätt så bra! Motorn går på högvarv och bilen skakar lite oroväckande, och visst känner du att både du och bilen nog skulle behöva stanna för en rast, en service och lite bränsle, men inte just nu. Rastplats efter rastplats passerar, men du låter dem passera. Trafiken går så snabbt, och det finns ju så mycket mer du vill hinna se innan solen går ner för dagen. Tänk vilka reseberättelser du kommer att kunna berätta för de där hemma! Ett tag till skall nog gå bra. Ingen fara på taket. Du gäspar, trycker gasen i botten och kisar mot solnedgången och horisonten.

Så plötsligt händer det. Du får solen i ögonen, motorn skramlar oroväckande till och vägen och bilarna runt omkring försvinner som i ett dis. Du far av vägen, ner i diket och ut på en åker. Bilen rullar runt, och hela världen snurrar. Så plötsligt är allt stilla.

Du kravlar dig ur resterna av din en gång så stolta bil och tittar dig förvirrat omkring. Du ser motorvägen där borta, i samma riktning som hjulspåren, men inser snart att det här inte är rätt läge att ta sig upp på den igen, om det ens är möjligt. Din bil är bucklig, lerig och på det hela taget illa tilltygad, din kropp värker och ditt huvud bultar och snurrar. Motorn vill inte starta. Du ser dig omkring och får syn på en mindre och lugnare väg på andra sidan fältet. Åkern sluttar mjukt i den riktningen också, som tur är. Den är ditt enda val.

Du knuffar mödosamt bilen mot den lilla vägen. Prio ett är att plåstra om dig själv och få bilen hjälpligt reparerad, så att du över huvud taget kan ta dig någonstans. Motorvägen får vänta där borta i horisonten. Eller, ja…  Du kan inte ens se den längre. Tusan vet om du kommer att hitta upp på den igen. Men det gör kanske inte så mycket när allt kommer omkring…

***

Det är så jag känner mig nu, fortfarande tre år efter att jag blev utbränd. I betydligt bättre skick än när jag sprang in i den där väggen, men tämligen förvirrad och osäker. Osäker på var jag egentligen befinner mig just nu, vilken väg jag skall ta och vart jag vill ta mig.