Maiburogu

Tidigare i sommar testade jag att ladda ner The Lord of the Rings Online (LotRO). Spelet är som ni kanske vet ett MMORPG i Tolkiens sagovärld. Spelet är till skillnad från gruppcentrerade Guild Wars i första hand ett en-karaktärs-spel spel likt de flesta andra MMORPG-spelen på marknaden, såsom exempelvis World of Warcraft och Warhammer Online. Likt World of Warcraft och Warhammer Online är det (LotRO) dessutom ett spel som kostar en inte oansenlig mängd pengar att spela, både i form av införskaffningskostnad och månadsavgifter, vilket också medgett företaget bakom spelet att investera rejält med pengar i att skapa ett både stort, detaljerat och ambitiöst spel.

Jag hade länge velat testa LotRO, men trodde inte att min dator skulle klara av det – något som den dock till min stora förvåning faktiskt gjorde när jag väl testade det. Rent spontant imponerade spelet väldeliga på mig; Jag är en stor fantasyälskare och ett fan av Tolkiens böcker, så jag attraherades av den gedigna och trovärdiga världen, kombinerat med en starkare berättelse än den som World of Warcraft lyckades prestera. Berättelsen förs framåt inte bara genom den text man presenteras för när man interagerar med diverse spelkaraktärer, utan efterhand i äventyrets gång också genom en berättarröst samt via filmsekvenser. Jag har inte spelet på datorn längre och har inte spelat igenom någon större del av handlingen, men fortsätter detta berättarsätt (inklusive berättarröst och filmsekvenser) spelet igenom – vilket jag förutsätter att det gör – hjälper det till att skapa en stark känsla av fortgående handling och berättarteknisk spänning. (Något man knappast kan säga om World of Warcrafts handling.)

Visa fullständigt album

Något som jag också gillar med LotRO är den realistiska visuella stilen. Förvisso älskar jag fantasyn för alla dess fantastiska och fantasieggande inslag, men det är i kontrasten mellan det ordinärt jordnära och det oväntat fantastiska som magin framträder i sin fullaste prakt. Jag älskade de vackra djupa skogarna som fanns på sina håll i World of Warcraft, men de dränktes tyvärr av en i övrigt överdrivet enkel och extremfärgglad design, och blåa alver med sexpack. Kantiga krigare med 100-kilos röd/lila axelskydd med taggar blir bara löjligt. Detta problem tycks som tur är inte finnas i LotRO. “Sagan om ringens” värld är betydligt mer visuellt realistisk, vilket skänker en lugnare och trovärdigare bakgrund till spelupplevelsen.

Varför spelar jag då inte The Lord of the Rings Online nu? Varför har jag inte kvar det på datorn, om det nu är så bra? Tja, anledningen till att jag tog bort det är rätt så banal: Efter ett par veckor märkte jag nämligen att jag spelade allt för mycket. Det är tyvärr en tendens jag har, att “fastna” i spel och bara spela, spela och spela. För mycket och för ofta. Som jag gjorde med World of Warcraft. Därför tog jag bort det.

Desto intressantare tror jag är en fråga som jag faktiskt kom på idag: Varför längtar jag inte efter att installera det igen? Kanhända kändes spelet inte tillräckligt fantastiskt, fantasieggande och lockande. Kanhända blev det för realistiskt och alldagligt – det är ju trots allt ett sagolikt avbrott från vardagen man vill uppleva… Eller också beror det bara på att jag tillbringat slutet av sommaren mestadels på landet, med både nära och kära omkring mig och med ett härligt lantliv att ägna mig åt, och att jag därför helt enkelt inte längtat så mycket efter att spela just någonting alls. Jag vet inte riktigt. Det får framtiden utvisa.