Maiburogu

Då: När utbrändheten var som värst, under det första året, hade jag huvudvärk konstant, dygnet runt, månad efter månad. Till råga på allt kunde den inte rås på med huvudvärkstabletter – på sin höjd kunde den ibland göras lite lite svagare. Till detta kom en oförmåga att tänka något som helst slags ”avancerade” tankar – typ att planera något, eller att beräkna något mer än enkelt plus och minus. Jag kunde heller inte läsa något slags ”seriös” text, typ faktabok, lärobok, avtal eller något annat slags allvarlig text. Min gräns låg vid några enstaka rader. Ovanpå detta var mitt minne kraftigt försämrat.

Hur jag klarade av mina universitetsstudier det sista halvåret innan sjukskrivningen är fortfarande en gåta för mig. Min hjärna fungerade inte, och jag kunde inte både lyssna och skriva samtidigt. Än mindre tänka.

Alla överträdelser över denna högst basala nivå resulterade i plötslig och ihängande stark huvudvärk kombinerad med ångest och obehag, ofta med illamående och/eller yrsel. Jag var över huvud taget otroligt känslig för intryck av alla de slag – allt som krävde att min hjärna tog in och bearbetade information, särskilt om det kom intryck av flera slag eller från flera håll på en gång. Att socialisera med fler än en människa i taget var en omöjlighet, och bara att vistas ute bland mycket folk (gå på stan, i affärer etc) var en plåga som snabbt tröttade ut mig.

Trots alla dessa begränsningar försökte jag förbereda mig för att starta eget företag(!). Jag läste affärslitteratur trots att det gjorde mitt huvud sämre och fördröjde mitt tillfrisknande, och jag gick på föreläsningar trots att jag knappt klarade av att sitta där.

Nu: Nu har ytterligare ett drygt år passerat. Efter 1,5 års övertalning från mina läkare gav jag i våras till slut med mig och började ta det riktigt lugnt, precis som det ju faktiskt var tänkt att jag skulle göra från början. Det har gett effekt.

Jag är alltjämt sjukskriven på heltid, men tecknen på återhämtning blir allt tydligare. Jag har inte huvudvärk varje dag längre såvida jag inte anstränger mig för mycket, och också stunderna av illamående är allt mer sällsynta. Jag kan lättare vistas ute bland folk, omgiven av intryck. Jag kan läsa någon timme om dagen, om än med täta pauser. Jag har gått en datakurs under våren, i rehabiliteringssyfte, och klarar med ordentliga pauser av några timmars sådan ansträngning per dag.

Över huvud taget är det kanske viktigaste att jag börjat lära känna mina nuvarande begränsningar bättre. Jag vet på ett ungefär vad som riskerar att bli ”för mycket”, och har därför allt större möjligheter att avbryta vad jag för stunden håller på med och ta det lugnt, och därmed minska risken för obehag. Det är dock fortfarande lätt hänt att jag går över gränsen.

Just för dagen har jag åter igen kraftig huvudvärk som inte ens en dubbel dos huvudvärkstabletter gjorde någon som helst skillnad mot, men detta beror nog huvudsakligen dels på att jag var till gymmet igår, dels att jag läste igenom avtalsvillkoren för en internetbank (något jag över huvud taget inte hade klarat av för ett år sedan), och dels för att jag besökte en av mina kusiner och hennes familj igår eftermiddag. Det här bloggandet tar också på krafterna, men förhoppningsvis mår jag bättre igen imorgon.

Jag hoppas kunna prova på något slags arbetsträning på kvartstid den här hösten. Det är mitt nuvarande mål. Karriärsplanerna inför framtiden får vänta ett tag till.