För första gången på, tror jag, åratal satte jag mig idag ner och tecknade min figur Mei. Hon är en figur jag hittade på och tecknade för första gången för kanske tio år sedan, och massor av teckningar på henne går att hitta i mitt gamla teckningsgalleri (som inte uppdaterats på sex år nu). Jag tycker verkligen om att teckna henne och hon har blivit lite av mitt signum.
Håller jag äntligen på att få kontakt med min teckningsglädje igen..?
I dessa sommartider så välsignade med sol och värme tänkte jag bara passa på att informera om att jag tycker shorts ser rent förj*vliga ut. Oavsett hurdan ens fysik ser ut, vilken ålder man har och vilket kön man råkar tillhöra så sänker ett par shorts i mina ögon den olycklige bärarens sex appeal till någonstans mellan clown och tegelvägg. Avdankad alkis eller fotomodell spelar ingen roll. Det har jag tyckt länge och det tycker jag alltjämt.
Män: bär byxor! Måste ni absolut ha shorts på er så låt dem då för allt i världen vara så långa som möjligt! Kvinnor: bär klänning eller kjol! Kan ni inte stå ut med det så, um, tja, gör det ändå! Är ni rädda för att något skall synas så ha för all del trosor på er under. Eller byxor eller vad som helst.
Jag har varit ute på landet i några dagar, och när jag så satt där i min mormors trädgård och för mitt liv inte kunde komma på vad jag skulle kladda ner på ett papper SLOG DET MIG PLÖTSLIGT! En kopp. Och ett fat. Och varför inte en sked på toppen. Svävandes!
Mitt projekt att snabbt och okomplicerat kladda ner blandade saker på papper utan att ta det så förbaskat allvarligt fortsätter med andra ord.
Tvåårsjubileum! Det är idag två år sedan jag startade den här bloggen, då under namnet Tankar och mer borta på wordpress.com. Bloggens fokus låg då som nu på bokrecensioner och blandade tankar om hälsa m.m., och sedan dess har dessutom recensioner av choklad blivit en viktig del av bloggens repertoar. Då, när jag startade den, hade jag inga större tankar på att jag skulle orka hålla på så här länge, men rullar på det gör det.
Några större regelbundna läsarskaror har jag väl inte, men jag är mycket glad för de av er som hälsar på emellanåt för att se vad jag skrivit! 😀 En stor del av de som tittar förbi här från olika sökmotorer (*host*google*host*) letar efter information om tecken på utbrändhet, och jag hoppas innerligt att min bloggpost om ämnet kunnat vara till någon hjälp. Har jag bara förmått få en enda besökare att tänka efter och kanske dra ner på sitt tempo lite, för hälsans skull, så har den här bloggen levt upp till sitt syfte. Det är otroligt obehagligt att springa in i väggen och det tar osannolikt lång tid att återhämta sig någorlunda efteråt, och det är verkligen inte en livskris jag önskar någon.
Så, två år – längre än väntat och med fler inlägg än jag vågade hoppas på. Och än finns det saker att skriva om!
“Försök slappna av,” sa min coach på kursen i självkännedom/karriärvägledning på mitt individuella möte idag, allt för medveten om hur stresskänslig och prestationsångest-plågad jag kan vara där jag satt framför henne full med grubblingar inför framtiden och med ögonen kisandes av huvudvärk. “Släpp kraven och försök bara vara. Tro på dig själv och lyssna till ditt hjärta!”
Så nu ikväll beslutade jag mig för att bara försöka leka lite opretentiöst. Gick och satte mig i en park med mitt ritblock och kladdade ner något av det mest opretentiösa jag kunde tänka mig: en raket, några glada moln och en stjärna. Som värsta 10-åringen! Inte alls vad jag brukar teckna. Inga högt ställda karriärmässiga och konstnärliga krav på mig där inte!
Och det kändes faktiskt… riktigt skoj.
