Maiburogu

Jag är en ytlig människa, det måste jag erkänna. Jag älskar nämligen skönhet, och skulle aldrig kunna tänka mig att skaffa en dator eller mobiltelefon som jag inte gillar utseendet på. Jag bryr mig inte om ifall det finns billigare och snabbare datorer eller mobiltelefoner med all världens lull-lull – min kärlek för minimalism, enkelhet och gärna färgen vitt styr mina pryldrömmar. Hellre än att köpa billigast möjliga väntar jag hellre tills jag har råd att skaffa något jag verkligen gillar.

Enklast (och dyrast) vore väl om jag bara skaffade Apple-prylar kantänka, men jag ogillar att låsa mig vid ett stort och dyrt företag på det sättet och föredrar flexibilitet, så mitt hjärta ligger PC:n och Android-mobilerna närmast. Det är sant att de flesta prylar som inte är gjorda av just Apple i regel är svarta, plottriga, kantiga och “tuffa” (alltså formgivna för att passa någon generell 15-årig grabb), men vacker, ren design finns faktiskt också. Man måste bara leta mer, och bege sig utanför Elgiganten, Siba och de andra lågpriskedjorna. Internet är din vän.

Jag håller för närvarande på att spara ihop till en Sony Vaio VPC-EB1M1E som till höger på bilden ovan (eller någon liknande dator om den hunnit bli utdaterad innan jag fått råd att skaffa en). Samsung Galaxy Spica i vitt (till vänster på bilden ovan) är en god kandidat till att bli min nästa mobil, även fast den kunde haft färre knappar och större skärm.

Jag sitter och fyller i papper från den kurs i självkännedom/karriärvägledning jag går just nu i slutskedet av min långa sjukskrivning, och blir påmind om de problem med självkänsla och självförtroende som jag alltid haft.

Oavsett var jag varit i livet – studerandes data, japanska eller ekonomi, tecknandes, promenerandes i skogen eller läsandes vid några av Japans främsta universitet i landet jag älskar – så har mina prestationer aldrig helt kunnat lindra det självförakt jag känner inombords. Den brist på självkärlek, och de tvivel på såväl mitt eget värde som person som på min förmåga att kunna leva upp till de prestationskrav jag ställt och fortsätter ställa på mig själv.

Självkänsla:
”[…] egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.”
-Wikipedia

“medvetenhet om den egna personlighetens värde.”
-Nationalencyklopedin

Självförtroende:
”individens tilltro till sin förmåga att prestera.”
-Wikipedia

Med ett fåtal undantag – ett fåtal tillfällen i livet då jag faktiskt glömt tvivlen och kunnat leva i nuet, troendes på framtiden, fylld av glädje och tillförsikt – så har jag aldrig känt mig tillfreds med mig själv. Eventuella komplimanger har snabbt runnit av mig. Rent konkret har endast mitt “track record” – min meritlista – återstått och kunnat skänka mig något slags tröst och vetskap om att jag som människa ändå förmått klara av något. Däri ligger grunden till mitt behov att prestera. Rent intellektuellt vet jag att jag är en människa värd att älska, och jag vet att jag studiemässigt klarat av mer än de flesta… men jag känner det inte inombords. Jag känner bara det tomma, vacklande tvivlet.

Därav också min eviga strävan att “förbättra” mig själv. Att bli en “bättre” människa.

Detta blev jag påmind om nu när jag sitter och grubblar på vart jag skall styra mitt liv efter sjukskrivningen. Var jag skall söka praktikplats? Var jag vill arbeta, och med vad? Vad klarar jag av? Vad duger jag till? Det är inte bara den konkreta huvudvärksproblematik jag dragit på mig som sätter gränserna, utan också min tilltro till min egen förmåga. Klarar jag av ett tankekrävande och kanske mer intellektuellt belönande jobb (utan att få mer eller mindre konstant huvudvärk), eller bör jag (tillfälligt?) lämna min intellektuella bana och försöka få ett mer praktiskt arbete? Kanske.

Misslyckande? Nej nej nej, det får jag inte se det som…

Ah, vad jag längtar till en strand just nu i värmen! En härlig folktom sandstrand, där man bara kunde slänga sig i vattnet och simma och plaska runt i timtal. Folktom eftersom jag ännu inte kommit i den form jag hade önskat efter det långa vinterhalvåret.

Jag hade i min lathet och snålhet hoppats att timslånga promenader och cykelturer nästan varje dag skulle ge resultat nog, men icke. Det är ännu lite väl mjukt runt midjan… Så nu har jag beslutat mig för att istället förnya mitt gymkort!

Som mina besökare kanske märkt har jag inte bloggat så mycket på sistone. Jag vet inte om orsaken ligger i att jag just nu går på en kurs anordnad av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, eller om det bara beror på att jag sänkt takten rent generellt de senaste månaderna. Jag har naturligtvis fortfarande tankar och idéer jag skulle vilja få ut och saker jag vill se och göra, men jag har valt att bara ta det lugnt. Sänkt ambitionsnivån, dragit ner på lästakten och bara cyklat, promenerat och “latat mig”. Tack vare den sänkta ambitionsnivån och tack vare att jag (tyvärr) inte haft särskilt många översättningsuppdrag på sistone har jag dessutom kunnat dra ner min konsumtion av smärtstillande tabletter ca 10 tabletter/vecka till ungefär en. 🙂

Hur som helst, oj vad varmt det är. 29 grader i skuggan och bara svag, varm vind. Jag är ute vid sommarstugan utanför Svärdsjö några dagar. Det är mysigt, och katten min är så glad att få vara ute på marken i löplinan.

Jag går på en kurs just nu, anordnad av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Inte en kurs i hur man fyller i ett CV, tack och lov, utan något mer intressant, nämligen en kurs i personlig utveckling och självkännedom, riktad till långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa som en hjälp att finna rätt väg tillbaka till arbetsmarknaden. Har man varit utan jobb länge, eller om kroppen sätter begränsningar som gör det omöjligt att gå tillbaka till den sorts arbete man hade tidigare, kan lite råd och vägledning om möjliga karriärvägar vara bra. Som ett led i denna kurs har vi bland annat fått göra ett personlighetstest kallat Myers-Briggs Type Indicator (MBTI®).

MBTI är ett av världens mest använda personlighetstester, och även fast jag gjort enklare versioner av testet på nätet innan så var det här första gången jag fick göra det “på riktigt”. Testet, som bygger på psykiatern Carl Gustav Jungs teorier och som senare utvecklades vidare av amatörpsykologerna Isabell Myers och Katherine C Briggs, delar in människor i 16 personlighetstyper, som fås fram genom att kombinera fyra stycken paralternativ. Som kan ses på bilden nedan består alternativen av Extrovert eller Introvert, Sinnesförnimmelse eller Intuition, Tanke eller Känsla, samt Bedömning eller Perception. Man väljer det alternativ i paren som bäst stämmer in på en, och naturligtvis finns utförliga beskrivningar av alternativen att tillgå. Ingenting är ju helt svart eller vitt och alla människor kan naturligtvis inte till 100% delas in snäva grupper, men testets resultat ger ändå en god personlighetsapproximation och kan ge ökad självinsikt.

Samtliga versioner av testet kategoriserar mig som personlighetstypen INTJ, alltså Introvert + Intuition + Tanke + Bedömning. Jag var inte helt övertygad (jag funderade på om jag ändå inte var ISTJ), men efter att ha studerat litteraturen inser jag att testen tycks ha haft rätt och att INTJ faktiskt är det som stämmer in bäst på mig.

Vad kännetecknar då en INTJ? kanske ni då undrar, om jag får ställa en retorisk fråga. Jo, INTJ är relativt tystlåtna problemlösare. Logiska, strukturerade, analytiska och ofta perfektionistiska människor, ständigt törstande efter kunskap. Fungerar i grupp men föredrar att arbeta ensamma, dels eftersom de inte vill riskera att andra ej skall leva upp till deras höga krav, men också beroende på att social interaktion kan verka utmattande. Deras svagheter då? Jo, de kan vara lite osociala eftersom de kan ha svårt att förstå sociala regler och signaler, deras prioritering av logik framför känsla gör att de kan uppfattas som kalla och lite okänsliga, och deras förkärlek för struktur och ordning kan medföra att de har svårt att hantera oväntade händelser och osäkra situationer.

Även fast jag försökt jobba på min sociala sida så stämmer allt detta förbluffande väl in på mig.

Som de som känner mig nära vet så har jag väl inte varit något stort fan av Daniel, huvudsakligen på grund av att jag inte tycker han ser vidare sympatisk och trevlig ut med sitt snobbigt bakåtslickade hår och stelt tjockbågade glasögon. Jag är dock rojalist, och när jag såg på ceremonin på tv, såg hur otroligt lyckliga de såg ut och slutligen också hörde Daniels första tal som prins, hade jag dock sedan länge smält. Totalt. Jag tror aldrig jag sett Victoria så lycklig. Något så romantiskt. ^^

Jag önskar verkligen Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria all lycka!

Nej men alltså, det här var ju inte så kul…? Ubuntu Cola smakar i stort sett ingenting. Sött vatten. De första klunkarna jag tog kände jag över huvud taget ingen smak. Först därefter kunde jag känna att, jo, det finns faktiskt en väldigt svag smak av cola, men den är så svag och varar så kort tid att den är lätt att missa. Trist, då colan är Fairtrade-märkt, och sånt vill man ju egentligen gärna stödja.

Ubuntu Cola går att hitta i små flaskor/burkar på de flesta affärer. Colan finns tyvärr inte i light-variant.