Maiburogu

Venezuelan 72 Rio Caribe Superior från brittiska Willie’s Cacao är en formidabel kaskad av smak, och med risk att låta som en viss alkoholiserad vinprovare tycker jag mig kunna känna såväl tydliga frukt- som nöttoner. Chokladen smälter också mycket friskt och fräscht i munnen, på något svårbeskrivligt sätt, kanhända på grund av dess innehåll av kubanskt rörsocker. Rekommenderas!

Inhandlades till mig i England av en vän, men går troligtvis att få tag på i välsorterade butiker också i Sverige.

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

Jag bara måste tipsa om den härliga japanska låten “Bad apple”, och musikvideon därtill, sedd här ovan. En textad (engelska + japanska) version av videon finns här. Figurerna i videon (samt musiken tycks det) är från en japansk dataspelserie kallad Touhou. Jag älskar japansk musik och en hel del japansk populärkultur och kläder, och den här videon är ett charmigt och stilfullt exempel på detta. Extra imponerande är att spelen är skapade av en enda person och inte av något stort spelföretag – till och med animationen i den här videon är skapad av ett fan(!).

Spelen då, är de något att ha?! kanske vän av ordning undrar. Sanning att säga så har jag inte vågat testa dem, då de ser mördande svåra ut med fiendeeld som täcker hela skärmen i komplexa mönster… Här är en spelsekvens ur ett av de senaste spelen i serien: 東方地霊殿 (Touhou – Subterranean Animism). 😉

Dagar när solen inte lyser lika klart som idag och man inte mår lika bra, eller bara vid tillfälliga motgångar, kan ett fint minne eller något så fånigt som en liten glad bild få mig att bli på lite bättre humör igen. Som bilden här ovan som jag sett på olika ställen på nätet under åren. Som flickan på bilden säger: “Waha!” Och vips så skiner i alla fall en liten strimma solsken i ens inre. Och kom ihåg, allt blir bättre med lite gullighet.

Signaturen “AA” ställde här om dagen en mycket bra fråga, nämligen om jag konstant “scannar” min kropp efter symptom på utbrändhet, och om inte detta i sig kan “generera, förstärka dessa symptom samt ge en hel del ångest”? Med andra ord, om inte min vilja att undvika att gå över gränsen för vad mitt huvud orkar med (och därmed drabbas av olika grader av huvudvärk och obehag) i sig självt kan vara en orsak till påfrestande stress. Att huvudvärken faktiskt kan bli en självuppfyllande profetia.

Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.

Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.

Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…

Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.

Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här. 😉

Nu i helgen provade jag för första gången på att teckna kroki. Även fast jag tecknat i mer eller mindre hela mitt liv hade jag aldrig provat på att teckna av en levande modell (att måla av en modell hade jag dock testat en gång), och det var sannerligen något helt nytt för mig och en riktig utmaning.

Jag hade antagit att man skulle få relativt gott om tid på sig att få ner modellen på papper, men icke – i kroki har man bara några få minuter på sig att teckna av modellen innan hon/han byter pose! Mellan två och sex minuter hade man på sig per pose, så under den en och en halv timme man satt där formligen sprutade pappersarken åt höger och vänster. Allt som allt producerade jag fler skisser än jag sammanlagt fått ur mig på flera år! O.o

Mitt huvud hade riktigt svårt att hänga med efter den första timmen och när jag gick därifrån hade jag rejäl huvudvärk, men det var riktigt kul och jag skall definitivt göra det till en vana att gå dit! Ett par gånger i månaden tycks det äga rum… Jag hoppas detta kommer att få mina tecknarförmågor att utvecklas. 🙂

Idag passade jag på att njuta av det vackra väder staden förärats denna dag, och tog en liten skogspromenad. Dalarna bjuder verkligen på ett annorlunda landskap än såväl slätternas Lund, storstadens Stockholm och det subtropiska centrala Japan. Jag älskar att promenera och jag älskar min nya kamera, och har den ofta med mig i fickan när jag beger mig ut.