Maiburogu

Vänner! Medborgare! En stor sorg har sänkt sig över vårt land. Den sista butiken här i stan har slutat sälja finchoklad i lösvikt. Eventuellt skulle de komma att beställa från en annan leverantör istället, men det lät inte så troligt. Och jag förstår dem – Karamellkungens billiga skräpgodis säljer säkerligen betydligt bättre.

Vill man nu få tag i havsfrukter av hög kvalitet eller Toms utsökta vaniljgrodor, som jag skrev om i föregående inlägg, tycks nu ingen annan utväg kvarstå än att själv köpa i bulk från någon grossist eller så. Och det skulle varken min plånbok eller mitt midjemått må bra av, gottegris som jag är.

Jo, för mig är detta ett stort problem. Återstår bara att börja köpa riktiga handgjorda chokladtryfflar för dubbla priset…

Lycka är både oändligt många olika saker för alla olika människor, och en enda sak: endorfiner. Och för mig kan lycka vara något så enkelt som en Toms groda fylld med kola och vaniljkräm (och en liten gnutta alkohol).

Seriöst, får ni chansen så testa en! De kostar några kronor (ca 7kr) styck, men det är det värt – godare choklad än så här är svår att hitta i detaljhandeln. Och jämfört med riktiga, handgjorda chokladtryfflar, som kan kosta det dubbla för några få gram, är Toms grodor dessutom ett riktigt kap. De förgyller garanterat din fikapaus/högtid/lyckostund. Så mycket kan jag säga att en genväg till mitt hjärta definitivt går genom dessa grodor. 🙂

Säljs i lösvikt i välsorterade affärer, på caféer etc.

Isis Luxury Belgian Extra Dark Chocolate 85% är en mycket trevlig choklad i den övre budgetprisklassen. Krämig och med en förvånansvärt god nötig nougat-ton, sitt höga kakaoinnehåll till trots. Smaken stannar inte kvar i munnen så länge, men så länge den varar är den en mycket trevlig upplevelse. Rekommenderas. Inhandlades på Ica på Brommaplan.

Jag befinner mig för närvarande i vår huvudstad för ett par veckors storstadsliv. Jag är kattvakt åt en vän och hennes sambo som är bortresta, och får i utbyte bo i deras fina lägenhet på Söder i Stockholm. Det här är tredje sommaren jag är kattvakt här, och jag älskar det verkligen.

Säga vad man vill om det hälsosamma i landsortens långsammare tempo för en stresskänslig själ (det är definitivt möjligt att det hjälpt mig i mitt tillfrisknande), men jag känner mig både gladare och mer inspirerad här i storstan. Mer folk och fler affärer, serveringar och andra företag än man hittar om man så går hundra varv runt de två(?) shoppingkvarteren i Falun! So otroligt inspirerande och livgivande. Glädjebringande.

Jag får också säga att jag hälsomässigt till och med mår bättre än jag vågat hoppas. Jag får knappt någon värk alls, trots nästan dagliga utflykter runt stan, bland folk, affärer och intryck! Så sent som för någon månad sedan hade jag troligen inte orkat med mer än korta promenader till någon enstaka butik kanske varannan dag – men här är jag nu och kan nästan bete mig som en “vanlig” icke-utbränd människa! Men det är klart, jag är hela tiden uppmärksam på saker och situationer som kan vara för stressande, och flera gånger om dagen stretchar jag nacken (se föregående inlägg för mer om nackstretchingen).

Så, ca en vecka har jag nu kvar av vistelsen, sedan bär det av upp till skogarna igen. Finns det någon stockholmsboende besökare till bloggen som har möjlighet att träffas för en fika eller så så hoppas jag ni slänger iväg ett mejl. 🙂

Efter någon veckas arbete lade jag igår också sista handen på en uppdaterad version av min japanskaöversättningshemsida, Japan Translation. Den gamla upplagan hade sett sina bästa dagar, så det känns skönt att firman nu har ett snyggare ansikte utåt. Härnäst gäller det att förbättra min ranking på Google, oklart riktigt hur…

Avslutningsvis flirtade en asiatisk man med mig i dag, vilket ju känns lite missriktat. Jag klär mig nog för snyggt till och med för Stockholm, med snygg skjorta och väst. I dag köpte jag till och med en ny slipsnål och manschettknappar. Dags att runda av det här inlägget med att nynna “I’m too sexy for my shirt”…

1. Huvudvärksbot
På mer än en vecka nu har jag inte haft någon huvudvärk. Det är första gången på åratal. Jag har nämligen upptäckt ett sätt att besegra den: stretching av nackmusklerna upprepade gånger om dagen. Problemområdet tycks ligga förhållandevis högt upp, där nacken möter bakhuvudet.

Kanhända rår det här inte på de besvär av yrsel, illamående, tunnelseende och starka känslighet för intryck av olika slag som jag kan drabbas av ibland när jag drabbats av stark stress, men de problemen har jag som tur är inte så ofta längre. Stretching hade troligen inte heller hjälpt mot de besvär jag hade de 1-2 åren närmast när jag gick in i väggen (när huvudet kändes isolerat och jag knappt kunde vare sig tänka, läsa eller räkna), men så var det länge sedan jag kände nu.

Så nu kan jag för första gången på många år bete mig rätt så “normalt”; läsa, spela spel, gå på stan etc. Det enda som krävs är att jag då och då – vare sig jag känner att det behövs eller ej – stretchar nacken, med andra ord böja huvudet så långt jag kan i alla möjliga riktningar och tänja. Det känns både smärtsamt och förvånansvärt skönt. Det är ovant och omtumlande att kunna göra saker igen, och det har som sagt bara gått en dryg vecka sedan jag upptäckte det.

Hur kom jag då på detta? Läkare och samtalskontakter har flera gånger frågat mig om jag haft problem med nackont, men nej svarade jag alltid, för det hade jag faktiskt aldrig lagt märke till; jag kunde vrida på huvudet utan att känna vare sig smärta eller stelhet. Men efter att nu i sommar ha läst en bok om olika slags huvudvärk och där läst att spänningshuvudvärk inte bara beror på att man blir allmänt spänd och stressad, utan att huvudvärken specifikt kommer sig av att spänningar byggts upp i nack- och käkmuskulaturen, och sedan noterat att jag hade avsevärt mindre huvudvärk när jag var ute på landet och arbetade fysiskt på min mormors gård, så la jag ihop ett och ett. Jag har aldrig lidit av spänningar i nacken, men uppenbarligen fanns de i alla fall där trots att jag inte alls kände dem. Så jag började stretcha och tänja, så till den grad att det gjorde lite ont, och poff! – sedan den dagen har jag inte längre någon huvudvärk! Spänningarna fanns där, helt i det fördolda!

2. Minskad medicinering
För tre dagar sedan fick jag träffa en riktig doktor för att kunna diskutera min medicinering (för första gången på tre år), och när hon fick höra hur hög dos jag legat på under flera års tid och hur medicinen dämpat mina känslor så till den grad att jag knappt kan känna vare sig förhoppningar, glädje, sorg, upprymdhet eller något annat, rekommenderade hon mig att minska dosen, för att på sikt kanske sluta helt. Jag har nu halverad dos på min huvudmedicin, och går allt väl kommer vi försöka minska den ytterligare de kommande månaderna, och helt sluta med komplementmedicinen.

Jag känner redan att jag är mer i kontakt med mina känslor. Det positiva med detta är att jag kommer att kunna känna mer glädje och livslust. När jag såg på Simpsons och Family Guy i förrgår skrattade jag flera gånger. Det kändes härligt. Nackdelen är förstås att jag också får lättare att känna negativa känslor. Jag märker redan att min alltid närvarande depression fått lättare att slå klorna i mig. Jag har alltid varit en rätt så ynklig figur med usel självkänsla och självförtroende (depression ligger i släkten, så jag har den i generna). Jag kommer alltså både att må bättre i bland, och må riktigt dåligt väldigt ofta. Jag vet vad som väntar mig, speciellt regniga dagar och när årstiderna blir mörkare. Är det värt det? Jag hoppas det. Jag chansar på det.

Summa summarum
Med kraftigt minskad värk och med mer kontakt med mina känslor kommer det kommande halvåret/året troligen bli av stor vikt i mitt liv. Med tur, styrka och stöd kan mitt liv åter igen bli mer aktivt, mer levande. Körkort, kanske nytt jobb på deltid, mer glädje och upplevelser. Med otur och svaghet kan det bli ett helvete av prestationsångest, minskande självförtroende och självkänsla, rejäl depression, tårar, smärta, självisolering och självmordslängtan. Bladet är oskrivet.

Vill ni göra en bra affär – ett riktigt kap – och få några riktigt högkvalitativa chokladpraliner till ett riktigt bra pris? Ja då får ni nog fortsätta leta, för Palace Belgian Chocolate Selection från Lidl är inga höjdare. Riktigt god kvalitetschoklad kostar pengar, precis som kvalitet av alla de slag, och den choklad man får för ungefär 10 kronor hektot är helt enkelt inget att skriva hem om.

Hur som helst, Palace Belgian Chocolate Selection är en samling förvånansvärt stora chokladbitar – ungefär dubbelt så stora som de flesta vanliga praliner – i mörk, ljus och vit choklad, med diverse fyllningar. Pralinerna är trots några skavanker vackra att se på, som synes på förpackningens bilder, men så snart man sätter tänderna i dem inser man tyvärr att det här är billig europeisk budgetchoklad av standardmått. Rekommenderas till de som värderar kvantitet framför kvalitet.

[Gnällinlägg!] Jag känner mig fortsatt apatisk, deprimerad och fruktansvärt uttråkad. Ny praktikplats med trevliga människor till trots: vad jag än gör känner jag ingenting – ingen glädje, ingen lust, ingen nyfikenhet, ingen framtidstro, ingenting. Jag finner ingen nämnvärd glädje i vare sig böcker, bilder, tv eller dataspel. Att min farmor gick bort förra helgen lyfte ju inte heller humöret direkt… Jag vet att jag borde ta just det betydligt hårdare, men som sagt, bortsett från tårar just när jag satt där vid hennes dödsbädd – med hennes varma svaga hand i min, och lyssnade till hennes ojämna andning – bortsett från just då så känner jag inte mycket inombords. Bara tomhet, och viss sorg.

Hade jag haft råd hade jag satt mig på ett tåg eller flygplan och rest långt långt bort, få se om det kunde få liv i mig igen.

Jag har naturligtvis följt katastrofen borta i Japan. De första två dagarna (endast med avbrott en kväll för att abrupt åka till min farmor) kände jag faktiskt något: en oerhörd oro för situationen, och jag följde konstant de japanska nyhetssändningarna. Efter jag insåg att situationen stabiliserats slutade jag dock med detta. Det tog alldeles för mycket energi och gav mig alldeles för mycket huvudvärk. Japan kommer att klara sig. De har varit med om värre saker förr – jordbävningen som raserade Tokyo 1923 och Andra Världskrigets amerikanska bombningar. Även fast jordbävningen och tsunamin den här gången är bland historiens absolut värsta katastrofer är det trots allt bara en mindre del av landet som ödelagts. Även fast räddningsinsatserna varit förvånansvärt och närmast oförklarligt långsamma att komma igång (vilket verkligen förvånat mig) så kommer man att fixa det här. Japanerna är ett lugnt, ordentligt och företagsamt folk.

Vad som oroar mig som japanolog och nationalekonom är inte främst de tiotusentals dödade och skadade (naturligtvis absolut fruktansvärt för de inblandade) och någon ynka bequerel strålning i några livsmedel (hur mycket än våra västerländska medier försöker blåsa upp paniken), utan vad detta i det långa loppet kommer ha för effekt på hela den japanska ekonomin och på de 130 miljoner människor som bor där. Jag inser att detta låter känslokallt och oviktigt i jämförelse, men den japanska ekonomin har befunnit sig i kris ända sedan asienkrisen på 90-talet, med kraftigt stigande arbetslöshet och nästan konstant deflation, och de oerhörda kostnader det kommer innebära för den redan djupt skuldsatta japanska staten att bygga upp den del av landet som nu förstörts kan komma att sätta djupa spår. Vad detta i det långa loppet kan komma att innebära i form av ränteskulder, sänkt produktion och ytterligare utbredd ungdomsarbetslöshet är det ännu ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag önskar jag befunnit mig i Japan, så att jag kanske på något sätt hade kunnat hjälpa till. Även fast min japanska är bristfällig så älskar jag det där landet. Jag har ett par armar, och jag hade kanske ändå kunnat hjälpa någon drabbad att röja upp i förödelsen och leta efter saknade. Fått kunna betyda något. Fått kunna bidra.