Maiburogu

Jag tänkte passa på och tipsa om en bok jag precis läst ut: boken Choklad – en sann historia av Sophie & Michael D Coe. Anledningen till att jag kallar det här ett “boktips” istället för en “recension” ligger bara i det faktum att jag inte kommer att ge den ett sifferbetyg, då jag tycker det känns svårt att ge en ren historiebok sifferbetyg.

I Choklad – en sann historia får vi följa chokladens väg från dess oklara ursprung i mayaindianernas och aztekernas mellanamerikanska skogar, via de spanska erövrarna över till Spanien, hur den sedan spreds över Europa och utvecklades i olika länder, för att i och med den industriella revolutionen gå från att vara en kungligheternas och adelns älsklingsdryck till att bli den billiga och lättåtkomliga (mjölkchoklad-)godsak för massorna som den är idag. Man noterar också den motrörelse, mot dyrare och mer högkvalitativ choklad, som tagit fart nu de senaste decennierna. Man får lära sig oerhört mycket, såsom att chokladen, enligt arkeologiska fynd och efterlämnade europeiska skrifter och målningar, under tusentals år främst konsumerades som skummande dryck – inte som de chokladkakor vi tar för givet idag.

Bokens sista kapitel, som berättar om chokladen från 1800-talet och fram till idag, hade gärna fått vara betydligt mer omfattande, med mer bilder och fakta (kanhända finns det någon annan bok om chokladens moderna historia någonstans?), men detta förtar inte bokens värde i övrigt. Som en chokladens historiebok är den troligtvis oöverträffad, och rekommenderas till alla som liksom mig håller chokladen mycket kär.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

När jag gick i gymnasiet, för sisådär 15 år sedan, och genom importerade brittiska speltidningar hade kommit i kontakt med japanska anime- och spelfigurers fantastiska hårfärger föddes en längtan i mig att också färga håret i någon kul färg. Grönt, närmare bestämt, eller kanske blått.

Nå, jag gjorde tråkigt/turligt nog aldrig slag i saken dock, dels för att färgutbudet på den tiden tycktes tämligen begränsat, och dels för att jag av försiktighet först ville testa med någon urtvättbar färg och någon sådan färg hittade jag aldrig. Jag har dock ofta undrat hur det hade känts och hur mitt liv hade tett sig om jag hade gjort slag i saken. Konventionellt hade det ju definitivt inte varit. 😀

Vilken färg skulle ni vilja ha på håret, om ni fick välja helt fritt?

Meiji Chocolate på bilden förresten: min favoritchoklad när jag var i Japan. 🙂

Dags för ett tänkvärt och mycket sant citat.

Den är blå! Ja, min nya kamera alltså – en Canon IXUS 95 IS. Jag köpte den idag som ersättning för min förra kamera som ju havererade för någon vecka sedan. Så här långt måste jag säga att jag gillar den stort!

+ Den är blå!
+ Den tar bra bilder.
+ Den har en bra makrofunktion (exempel).
– Baksidan är inte vackert blå och har dessutom billigt plastiga knappar.

Jag köpte den främst för den blå färgen (jag är utled på silverfärgade kameror) och den väl tilltagna makron med enbart 3cm närgräns. Kameran finns även bland annat i en alldeles fantastisk rosa färg! Vore jag kvinna hade jag helt klart skaffat den istället. 😀

Om/när kärleken hittar mig igen lär jag väl inte kunna fortsätta med att ibland posta bilder på vackra kvinnor här, men tills dess så… 🙂

I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.

Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.

Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…

Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.

Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.

Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.

Betyg: tre av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

I Det var inte mitt fel! – Om konsten att ta ansvar resonerar Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, om vikten av att ta ansvar, för sig sig själv och för sitt liv. Vi fattar våra egna beslut och våra beslut påverkar inte bara oss själva utan också människor omkring oss, eftersom vi lever våra liv i en social väv av mänskliga relationer; Med föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, kollegor, och med människor och samhället i stort. Att fly från sitt ansvar, att som förövare vägra se till andra människors känslor eller att bara se sig själv som ett offer, går inte för sig. Vi lever inte i ett vakuum.

Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar. […] Att påstå att offer är helt utan ansvar, aningslösa och naiva kan i själva verket vara lika kränkande som att anklaga dem för deras viktimisering.”¹

skriver Heberlein bland annat. Med detta menar hon inte att exempelvis en våldtagen kvinna får skylla sig själv för att hon blivit våldtagen, utan bara att vi alla – män som kvinnor, offer som förövare – skall inse att vi faktiskt i slutändan är ansvariga för våra liv och de val vi gör.

Heberlein betecknar sig själv som feminist och riktar i sina exempel oftast sin udd mot manliga förövare, men även kvinnliga problem tas upp:

Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru? När kvinnors val går stick i stäv med majoritetens uppfattning kommer det som ett brev på posten: ifrågasättandet av hennes intellektuella och moraliska kapacitet, insinuationer om att hon är “hjärntvättad”, “förtryckt” eller bara “oupplyst”.²

Heberlein är uppenbart liberal i sina åsikter och kan ibland kännas tämligen kall i sitt resonemang, men hon är tydlig och saklig och bygger oftast (om än inte alltid) under sina åsikter med tydliga argument. Hennes bok är läsvärd och ett mycket välkommet inlägg i den samhälleliga debatten som allt för ofta domineras av förenklande och kvävande offerrollsperspektiv som omöjliggör all form av nyanserad debatt.

Betyg: tre av fem.

¹) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 55, Forma Publishing Group, 2008.
²) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 63, Forma Publishing Group, 2008.

Boken har nyligen kommit ut i pocket, och kan inhandlas bland annat hos AdLibris.