Maiburogu

Goddag mina få besökare!

En anledning till att jag inte bloggat något på sistone är att jag har varit sjuk i influensa (svininfluensa eller ej vet jag inte) i en dryg vecka nu, och har varit sängliggande i stort sett konstant. Nu har nästan alla symptom i form av frossa, feber, slem, andningsnöd och värk i hela kroppen som tur är passerat, men jag är dock ännu nästan löjligt trött. När jag inte sover så går jag omkring som en zombie inne… Jag brukar aldrig drabbas av influensa, men nu när det väl hände tog det på krafterna.

Jag hoppas orka ut eller kanske skriva något vettigt blogginlägg igen snart, men tills dess får ni hålla till godo med lite feminin skönhet. 😉

Star Wars-fan eller ej, jag hade faktiskt också önskat mig kärleken. 🙂

Jag begriper verkligen inte vad den rödgröna oppositionen m.fl. klagar över gällande regeringens godkännande av konsortiet Nord Streams gasledningsbygge genom Östersjön.

Man klagar på miljörisker och – framförallt – på att regeringen nu bidrar till att de europeiska länderna kommer att bli än mer beroende av rysk gas och att det stora hemska odemokratiska Ryssland därmed stärker sin makt och sitt inflytande över Europa.

Men snälla nån, sluta förvänta er att Sverige skall leka något slags riddare på vit häst, som ensamt skall läxa upp övriga europeiska länder som om de vore olydiga och mindre begåvade barn! Nej jag tycker inte heller att beroende av resurser från en stor makthungrig diktatur med kasst track record är en vidare bra idé, men det är faktiskt upp till länderna i fråga att själva besluta om. De har ställt sig i en oroande beroendeställning till Ryssland och dess bolag Gazprom, som bevisligen inte tvekar att vrida åt kranarna, och jag hoppas nötterna är beredda att ta konsekvenserna därav. Vad gäller miljöriskerna så intygar miljöministern att miljökraven nu har blivit tillgodosedda, och jag ser ingen anledning att misstro detta.

Oppositionen må klaga högljutt nu, men jag tror nog att de hade gjort samma sak om de hade varit i makten.

I Free: The future of a radical price ger sig Chris Anderson, chefredaktör för teknologitidskriften Wired, på att undersöka hur det kommer sig att allt fler tjänster och produkter på internet till synes tillhandahålls gratis. Alla tycks erbjuda mer eller mindre allt gratis – sociala nätverk som Facebook, webbläsare som Firefox, meddelandeklienter som MSN Live Messenger, världens mest använda sökmotor Google och mer därtill. En vanlig användare av dessa program och tjänster betalar aldrig ett öre för dem, men ändå tycks både produkter och företag ekonomiskt sett gå alldeles utmärkt, trots de investeringar som krävs för att underhålla kraftfulla serverhallar och bandbredd till 100 000-tals – för att inte säga miljontals – användare. Hur fungerar det? Hur överlever företagen? Och vad händer när allt fler förväntar sig att allt mer på internet faktiskt skall vara gratis? Som en bakgrund och kontrast till detta går Anderson också igenom hur “gratis” fungerar och har fungerat genom historien också i den vanliga, fysiska världen.

Efter Andersons fantastiska och lärorika bok The Long Tail låg mina förväntningar på topp, det kan jag inte sticka under stol med, och det är med viss besvikelse jag måste konstatera att han med Free tyvärr inte nått samma svindlande höjder. Jag kände inte samma berusande känsla av nyfunnen förståelse för hur nätet fungerar när jag läste den här boken.

Där The Long Tail riktade strålkastaren på vad det allt billigare lagringsutrymmet betytt för internet och för handeln i stort, fokuserar Anderson i Free på de affärsmöjligheter som möjliggjorts i (och framtvingats av) växelverkan mellan allt billigare lagringsutrymme, processorkraft och bandbredd.

Vad man bjuds på i Free är en mycket kompetent och, om än inte revolutionerande så ändå lättläst, genomgång av de olika affärsmodeller som finns som involverar “gratis” produkter och tjänster, med fokus på nätet. Allt från de typiska “köp 2 betala för 1”-erbjudanden man kan se i dagligvaruhandeln, till Googles affärsidé där samtliga användare får använda deras tjänster gratis mot att företag kan betala för små riktade textannonser i anslutning till sökresultaten. Också mode-, musik- och filmbranschens problem med piratkopiering hinns med. En stor del av boken ägnas åt en historisk genomgång av “gratis”.

En kompetent och lärorik bok. Dagens Nyheter har en recension här.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Läs även andra bloggares åsikter om chris anderson, free

För den som inte testat det kan det säkert låta förvånande, men mörk choklad och lakrits kan faktiskt vara en underbar kombination, vilket exempelvis Chokladfabriken bevisat. Anthon Berg Salmiak Dark Chocolate är dock föga mer än en besvikelse. En lättglömd och meningslös historia. Vad man här bjuds på är en helt ordinär sötsliskig Anthon Berg-choklad med så lite salmiak-/lakritssmak att den dränks i ett hav av socker.

Den här chokladen hade kunnat bli så mycket bättre, mer smakrik och med mer “bett”, men man vågade inte gå hela vägen. Nu erbjuder den knappt ens en skugga av mening, en uddlöst halvhjärtad intention, en förlorad potential.

I kvällens Agenda på SVT2 diskuterades hur bemötandet av Sverigedemokraterna fungerat på sistone, med bland andra Maud Olofsson och Mona Sahlin i studion. Kort sagt tycker jag debatten kan summeras enligt följande:

1. Inga nya partier duger, Sverigedemokraterna definitivt inkluderade; De är populistiska enfrågepartier och är inte trovärdiga. (Inga av de etablerade partierna startade uppenbarligen som “enfrågepartier”.)
2. Väljarna är korkade oinformerade stackare som förr eller senare bör ta sitt förnuft till fånga. De har inte förstått vad Sd vill, och vad väljarna ger uttryck för i exempelvis opinionsundersökningar behöver inte tas på allvar. Tids nog kommer de att förstå hur de skall tycka, tänka, känna och – framförallt – rösta.

För min del lutar det alltjämt mot ett fortsatt förtroende för den borgerliga alliansen, men alldeles oavsett vad man tycker om högern, vänstern och de av muslimer oroade sverigedemokraterna så tycker jag att debatten mer än något annat visade hur innerligt de etablerade partierna uppenbarligen fortfarande behöver lära sig ödmjukhet. Väljarnas åsikter tycktes för dem betyda föga.

Under åren har jag testat alla stora gratis antivirusprogram som finns, inklusive AVG Anti-Virus, Avast! och nu senast Microsoft Security Essentials, men har alltid gått tillbaka till Avira AntiVir. Det har aldrig släppt igenom ett endaste virus, och är enligt min egen erfarenhet det överlägset snabbaste av programmen. Min dator är ingen superburk så det är därför viktigt för mig att ha ett antivirus som slöar ner datorn så lite som möjligt, och där har ingen kunnat slå Avira.

Gratisversionen av Avira Antivir är som sagt gratis mot att man vid varje automatisk uppdatering får upp ett litet fönster som uppmanar till köp av betalversionen. Nu har jag dock gjort slag i saken och valt att köpa betalversionen Avira AntiVir Premium. För bara några kronor i månaden får jag nu ett ännu bättre skydd, inga betalningsuppmaningar och supersnabba uppdateringar. Bara att njuta av det snabba skyddet med andra ord.

Och nej, jag får inte betalt för att skriva det här – jag gillar helt enkelt programmet. 🙂