Maiburogu

Via Jonas hittade jag ett mycket trevligt personlighetstest på MyPersonality.info. Faktiskt ett av de bättre personlighetstest jag provat på. Det identifierade min personlighetstyp som ISTJ – The ”Examiner”. Det låter rimligt. Tror jag 🙂

ISTJs are responsible, loyal and hard working. They have an acute sense of right and wrong and work hard at preserving established norms and traditions. Because of their deep sense of duty they are dedicated to everything they do and are very dependable. ISTJs care deeply for those closest to them.

Jag kan förresten notera att jag trots att jag lider av huvudvärk allt mer sällan, och att värken sällan är riktigt handikappande eller sitter i fullt så länge som tidigare när den väl slår till, inte på långa vägar är helt återställd ännu. Jag kan läsa åtskilliga sidor enklare litteratur (faktaböcker av olika slag) om dagen, besöka någon affär och även socialisera i viss utsträckning, men jag får alltid vara försiktig, känna efter och ta små steg i taget.

Idag försökte jag mig på att öppna en gammal lärobok i affärsredovisning jag använde på ekonomihögskolan i Lund för några år sedan, för att repetera lite av bokföringens grunder, men fick ge upp efter att bara ha lätt ögnat igenom ett par sidor. Det gjorde för ont och jag kunde inte alls koncentrera mig…

Dryga tre år har nu förflutit sedan jag diagnostiserades som utbränd (eller “utmattningsdepression” som läkarna föredrar att beteckna det) och jag har fått lära mig att försöka prestera mindre än någonsin tidigare, för att inte trigga den stress, informationsöverbelastning och overload av syn-, hörsel- och tankeintryck som bevisligen blir för mycket för mig. Hur mycket bättre har min hälsa egentligen blivit, och hur mycket av hälsoförbättringen beror enbart på att jag sänkt prestationsnivån? Jag vet inte.

Men jag håller modet uppe. Mitt huvud värker lite, men min hälsa har bevisligen blivit märkbart bättre. Jag har skrivit två bloggtexter idag. Solen skiner på den vackra höstdagen ute, och löven skiftar i gult. Jag tar en promenad, läser någon sida i den populärvetenskapliga bok jag håller på med, och njuter av solskenet. Jag lever så gott jag kan.

Jag vet att det här inte direkt är någon nyhet, men jag måste bara kommentera det lustiga med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds utspel först i Dagens Nyheter, där han kritiserade det elitistiska kulturetablissemanget och dess förakt för “vanligt folks” syn på konst, och sedan på Newsmill där han kritiserade Malmö stadsbiblioteks beslut att premiera populära böcker (dussindeckare m.m.) och slänga en massa mer sällan lästa “klassiker”. Visst är det lätt att kasta sten i glashus och snubbla över sina egna fötter, så säg?

Hans första utspel, med visst belägg beskyllt för att vara ett populistiskt rop på hjälp från ett borttynande parti, applåderade jag faktiskt. Jag är en veritabel obildad barbar när det gäller konst, och föredrar tavlor, bilder och statyer som man kan se vad de föreställer, och har föga till övers för så kallad “modern konst” och vissa konstnärers svamlande om att konsten skulle vara något så otroligt fint att den skulle stå över samhällets lagar. Så simpel är jag, och trots att jag är humanist och ateist stärktes mina tankar om Hägglund och hans parti.

Så komiskt då hur han bara dagar senare med sin artikel på Newsmill så totalt lyckades krossa den illusion och fasad han försökt bygga upp av att han skulle stå på “vanligt folks” sida mot kultureliten. Helt plötsligt vad det Hägglund avslöjade sig som kulturelit och som ondgjorde sig över “vanligt folk” och deras förkärlek för något så simpelt som populärlitteratur. Som om det skulle vara något fel i att folk lätt kan låna böcker de vill ha (medan mer opopulära böcker istället får beställas från något magasin eller fjärrlånas från annat bibliotek)?

Snälla Hägglund, tänk lite längre tack. Ack ja…

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund

Igår var en riktig pärs. Troligtvis på grund av att jag några dagar tidigare gått ner på en lägre dos antidepressiv medicin + att jag slutat dricka cola + att jag slutat äta sockerrikt godis (riktigt mörk choklad är OK) + att jag slutat ta huvudvärksmedicin med koffein i + att jag slutade spela dataspel (med andra ord slutat eller kraftigt dragit ner på alla mina beroenden på en och samma gång). Jag mådde uselt och blev riktigt deprimerad – smällde i dörrar och dunkade huvudet i väggen, med riktig dödslängtan till råga på allt… Det var uppenbart att den minskade medicindosen gav mina känslor mer spelrum än de haft på åratal.

Jag tror dock att det var av godo. Det var ju trots allt eftersom jag ville komma mer i kontakt med mina känslor igen som jag bad om att få en lägre dos. Att må riktigt uselt ibland (och inte bara må på det av medicin dämpade likgiltigt minimjölksmeningslösa sättet) kan ge en en spark i baken, och få en att ta tag i saker och ting.

Idag mår jag mycket bättre igen, och dödslängtan är som bortblåst. Efter att ha dragit och velat mig alldeles för länge gick jag idag äntligen till ett gym. Det kändes härligt, och jag har beslutat att skaffa gymkort och börja träna regelbundet igen, antingen på det gymmet eller på ett gym som ligger lite närmre till där jag bor. Efter att ha blivit övertalad av några vänner att inte sluta med alla förlustelser på en och samma gång har jag också installerat spelet Lord of the Rings Online igen – men nu lägger jag band på mig, och spelar bara ca en timme om dagen. Det känns hanterbart.

Karen Armstrong erkänner att hon haft väldigt lite tillförlitlig information att tillgå om buddhan, då de buddhistiska texterna innehåller ytterst sparsamt med information om buddhan som person och därtill är kryddade med underverk och liknelser, men har trots denna begränsning lyckats med konststycket att skriva en förvånansvärt läsvärd och biografi över hur hans liv och gärning kan tros ha tett sig.

Texten i Buddha flödar med en lätthet och livfullhet jag aldrig tror jag skådat tidigare, och stundtals är det en närmast magisk läsupplevelse man bjuds på, trots rikligt med svåruttalade indiska ord, namn och platser (en liten ordlista finns gömd sist i boken). Det är tydligt att Armstrong besitter både stora religionskunskaper och har gjort rejäla efterforskningar i buddhismens texter och i Indiens historia för att kunna måla upp bilden av buddhan, hans värld och hans lära.

Det måste dock påpekas att hur flödande och livfull Armstrongs text än är större delen av boken så tappar upplevelsen i kraft efterhand, och bokens sista kapitel känns som om det skrevs efter att hon helt fått slut på både kraft och inspiration… Detta till trots är Buddha fortfarande en bok jag kan rekommendera till alla som känner att de skulle vilja lära känna Buddhismens skapare lite bättre. Kanhända kan den också ge mersmak att vilja lära sig lite mer om en av världens absolut största religioner, om meditation, yoga och vägen till nirvana.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Alltså, ibland snubblar man över bilder som är så otroligt snygga och sensuella att man bara häpnar…

Seriously Organic Dark Chocolate Bar with Mint Crisps är en mintchokladkaka med 72% kakaohalt som verkligen överraskar. Den har förvisso en tydlig sötma som skvallrar om ett tydligt sockerinnehåll, men mot detta kontrasterar en trevligt sval mintsmak och en förvånansvärt potent syrlighet. Mycket gott! Det här är ingen choklad som går en obemärkt förbi.

Chokladen är dessutom Fairtrade-certifierad och garanterat organiskt odlad, veganvänlig och glutenfri och innehåller inga genetiskt modifierade råvaror.

Inhandlad på den mycket trevliga ekologisk-/vegetariska butiken goodstore, som jag hittade under mitt senaste Stockholmsbesök.