Maiburogu

Att kläderna gör mannen är väl ett erkänt och kanske sant begrepp, men klädesplagg spelar som bekant ingalunda en liten roll även när det kommer till kvinnors attraktionskraft. Nu menar jag inte att kvinnan på bilderna ovan är oattraktiv i sig själv – det insinuerar jag inte – utan jag vill snarare fokusera på vad hon har på sig. Inte på de högklackade skorna, eller ens den korta kjolen, utan på de strumpor och strumpebandshållare hon bär. Mycket attraktivt, för att uttrycka sig diplomatiskt.

Det är lustigt det där, hur vissa människor finner vissa plagg och/eller attribut sexiga, ibland utan att logiskt riktigt kunna förklara varför… Det är något klassiskt sensuellt över det; Över vad som döljs, vad som visas och vad som framhävs, och vad plaggen och bäraren av dem genom ett slags framväxt kulturell konvention kan tänkas signalera.

Jag har inte för avsikt att förvandla den här bloggen till en sliskig porrsajt, men lite eftertänksam bredd på innehållet skadar nog inte. 😉

Jacquot Truffles Fantaisie Bitter Classic är en standardtryfflarnas medelmåtta – varken dålig eller minnesvärd. Lite bitter, tämligen söt. Kan självklart inte mäta sig med riktiga handgjorda chokladtryfflar, men har ni ett par tjugor över så varför inte.

Inhandlades på Hemköp.

Flyff – Fly For Fun
Flyff var det första MMORPG jag testade, för ca två år sedan. Ett trevligt spel med anime-influerade figurer i en färgglad värld. Världen i sig består av ett antal öar av varierande storlek, befolkade av fiender av stigande svårighetsgrad strövandes omkring inom små “revir”, som brukligt i den här sortens spel.

Precis som namnet antyder spelar flygande en stor roll i Flyff; Redan tidigt i spelet kan man köpa sig sin egen flygande kvast, och från den stunden kommer det mesta av förflyttningen att ske luftvägen – det är helt enkelt både snabbare och bekvämare än att gå till fots. Man kan flyga nästan helt fritt, över berg och dalar och från ö till ö. Mycket behändigt!

+ Gullig grafik.
– Liten spelvärd.
– Enformigt. Grind så det står härliga till.
– Lite otymplig spelkontroll jämfört med exempelvis World of Warcraft.
– Föredrar du att spela solo är det här spelet inget för dig. Folk springer hela tiden omkring och vill spela med dig, med utrop som “lvl?” och “party plz!”, eller slänger bara iväg en gruppförfrågan till dig utan att ens fråga först. Mycket irriterande.

ArchLord
ArchLord är ett fantasy-spel som jag bara testade alldeles kort. Jag vet inte om det berodde på mitt begränsade grafikkort eller på spelet i sig, men det var hur som helst inte särskilt snyggt. Spelet var dessutom fruktansvärt begränsat gällande ras/yrke/kön: totalt fanns bara en handfull varianter! Spelet kändes dessutom tämligen övergivet, som om både spelare och – inte minst – speltillverkare tappat intresset.

– Mycket begränsade karaktärsval.
– Otymplig spelkontroll.
– Inte imponerande grafiskt.

Uppdatering: ArchLord meddelade den 1:a september att man kommer att stänga
sina europeiska och amerikanska servrar. Spelet har alltså slagit igen portarna.
Det kommer inte att saknas av speciellt många.

Fiesta Online

Fiesta Online testade jag i några dagar, och fann det rätt så trevligt. Grafiken, i fin anime-stil, är mycket bra inte minst för att vara ett gratisspel, och kontrollerna fungerade också bra. Något förvånande fann jag dock att spelvärlden var indelad i väldigt många och små separata områden, med laddningssekvenser emellan.

Varför slutade jag spela Fiesta då? Svaret är enkelt: barnsligheten. Det kändes som om man sprang omkring i ett barnprogram.

+ Bra grafik i anime-stil.
+ OK spelkontroll
– Många laddningssekvenser.
– Barnsligt.

NosTale
NosTale är ett spel som använder sig av en blandning av 2D-grafik i supergullig anime-inspirerad stil och 3D-grafik: Spelarnas karaktärer och alla andra figurer och fiender är tecknade i gullig 2D, medan spelvärlden de befinner sig i är i 3D. Detta fungerar faktiskt förvånansvärt bra, och sänker troligtvis också spelets hårdvarukrav.

Som jag ser det har dock det här spelet två huvudsakliga problem. Det första är spelkontrollen: figuren styrs inte som brukligt är med WASD- eller piltangenterna, utan allt sker enligt principen peka-och-klicka. Spelet är alltså uteslutande musstyrt, och en himla massa klickande blir det… Det andra problemet ligger i översättningen. Spelet är helt enkelt fruktansvärt dåligt översatt från sitt ursprungsspråk koreanska. Resultatet är en dialog så full med fel att den pendlar mellan oavsiktligt komisk och närmast obegriplig…

+ Otroligt gulligt (om man gillar det).
– Krånglig spelkontroll. Klicka, klicka, klicka.
– Uselt översatt dialog och handling.

Gratis-MMORPG?
Ja, de här spelen är faktiskt helt gratis att spela. Speltillverkarna får istället in pengar på att låta spelarna (frivilligt) betala för sådant som kan förhöja spelupplevelsen, såsom rent visuella saker som speciella kläder och frisyrer, samt för prylar som ger spelaren relativa fördelar i spelet, såsom mer XP eller bättre utrustning.

Ser man på själva spelen så är det dock klart bortom allt tvivel att man får vad man betalar för. De här spelen är inte på långa vägar lika stora, detaljerade och genomarbetade som de dyrare spel som, likt ex. World of Warcraft, kräver både start- och månadsavgifter. Visst kan det kännas i plånboken att behöva betala kanske 150kr i månaden för ett spel som man dessutom redan betalat för minst en gång i handeln, men de pengarna betyder också att spelföretagen kan investera så otroligt mycket mer i sina spel än gratisspelstillverkarna mäktar med.

För att uppmuntra gratisspelarna att lägga ut riktiga pengar har dessutom gratisspeltillverkarna klara incitament – inte att göra spelet så bra som möjligt för att få spelarna att stanna kvar – utan att göra spelet oerhört utdraget och kräva att spelarna dödar tusen och åter tusen fiender för att gå upp i nivå; detta både för att det är ett billigt sätt att tillverka ett spel och för att man därigenom uppmuntrar mer otåliga spelare att betala för en snabbare spelupplevelse.

Slutligen kan jag bara påpeka att den här sortens gratisspel till stor del tycks vara befolkade av (och inriktade på) barn och ungdomar. Föga förvånande när man betänker vilken stor och samtidigt ekonomiskt begränsad kundgrupp de är. Som vuxen spelare känns det lite begränsande för den sociala biten.

Jag befinner mig sedan en vecka vid sommarstugan ute på landet. För att undvika allt för mycket tristess var jag noga med att packa ner två böcker (vilket brukar räcka mer än väl) : en huvudbok att börja ta mig an, och en mer tungläst sidobok i bokföring att ta till om tiden/orken skulle infinna sig. Då jag inte just tecknar någonting nu för tiden hittas jag oftast med näsan i en bok, såvida jag inte håller på med datorn eller motionerar.

Men dra på trissor! Redan efter ett par dagar gav jag upp med huvudboken (se föregående inlägg), och med återkommande trötthet/huvudvärk/illamående orkar jag för närvarande inte ta mig an bokföringsboken… Summa summarum: inget att läsa! Panik! Tristess!

Vad är det för nytta med en hel hög “att läsa”-böcker i hyllorna hemma om jag inte kommer åt dem?! Med stigande frustration surfar jag runt för att se om jag kan hitta och ladda ner kopior (e-böcker) av några av mina olästa böcker där hemma. Ingen tur.

Men så idag kom man äntligen iväg till lanthandeln några kilometer bort, och mot alla odds, bland alla sommardeckare, hade de en pocketbok jag aldrig hört talas om och som faktiskt såg intressant ut: Porrkungen: Den osannolika historien om ett svenskt porrimperium! En bok om porrindustrin på delvis samma tema som Porr: En bästsäljande historia som jag läst tidigare. Förvisso är det dubbelt så dyrt att köpa en pocket i handeln än att beställa den online, men jag slog för en gångs skull till och köpte den direkt. Nöden har ingen lag. 🙂

Ingen tar skit i de lättkränktas land, av David Eberhard.

OBS: Den här recensionen baseras inte på en hel genomläsning av boken.

Jag gillar verkligen David Eberhard. Mentalskötare i sin ungdom, senare läkare med inriktning på psykiatri, sedan överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och slutligen överläkare vid Stockholms läns landstings Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus – Eberhard är uppenbarligen kompetent och besitter mycket kunskap och erfarenhet om människors psykiska hälsa och besvär, och jag respekterar honom högeligen. Hans förra – och första – bok, I trygghetsnarkomanernas land – om Sverige och det nationella paniksyndromet, där han diagnostiserar svenska folket i stort som lidandes av nationellt paniksyndrom, är en av de bästa böcker jag läst.

Med Ingen tar skit i de lättkränktas land framför Eberhard teorin att vi svenskar tycks gå mot att bli överdrivet lättkränkta, och att inte bara våra medier (främst kvällspressen) utan även staten och samhället i stort premierar detta beteende. Dragen känns igen från hans tidigare bok, men den här gången har något gått fruktansvärt fel. Istället för en väl uppbyggd bok med tydlig struktur och med ett engagerande språk, har vi här en tröttsam soppa bestående av idel klagomål…

Eberhard har säkerligen haft en mycket intressant bit samhällskritik i sin hand här, men av någon anledning filades inte den här boken på tills den var helt klar. Boken blir trots – eller kanske precis tack vare – sina många och korta kapitel oerhört ofokuserad, förvirrande och mycket tröttsam med sitt evinnerliga klagande. Den hade behövts skrivas om, fokuserats och finputsas många gånger till. Jag orkade inte ens läsa hälften.

Betyg: ett komma fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Hemköp Mörk choklad 72% med tranbär är (så vitt jag kan minnas) närmast identisk med Willy:s Mörk choklad 72% tranbär som jag recenserade nyligen. Troligen tillverkas de på precis samma anläggning och i samma maskiner i Frankrike.

Precis som Willy:s choklad är Hemköps variant en god och lättäten mellanmörk choklad, söt utan att bli påträngande sliskig. Kommer absolut inte att vinna några smakmästerskap, men är fullt prisvärd.

Den hemlige kocken – Det okända fusket med maten på din tallrik, av Mats-Eric Nilsson.

Så har då också jag läst den här boken, som på egen hand tycks ha orsakat en veritabel matrevolution i det lilla. Mats-Eric Nilsson har, efter att ha fått upp ögonen för vilken otrolig mängd tillsatser och andra substanser som ingår i våra moderna matvaror, på egen hand under flera års tid luskat runt, intervjuat och läst på, för att i den här boken kunna presentera sina insikter. Insikter som nog de flesta av oss till viss del anat men aldrig undersökt närmare.

Nilsson skriver passionerat och övertygat, och han framstår bortom allt tvivel som något av en uppvaknad finsmakare som verkligen vill få läsaren att förstå både hur mycket bättre “riktig” mat smakar och hur mycket nyttigare den är. Lokalt producerad frukt, bröd och mat bestående av oförvanskade råvaror av god kvalitet, och som därför inte behöver innehålla vatten samt mängder med e-numrerade tillsatser såsom smakförstärkare, stabiliseringsmedel, emuguleringsmedel, förtjockningsmedel, delvis härdade vegetabiliska fetter, aromämnen o.s.v. (Hur många ingredienser tror ni till exempel Delicatos storsäljande chokladbollar innehåller? Havre + fett + choklad + konserveringsmedel = fyra? Icke. 15 olika ingredienser räknade jag till när jag undersökte en förpackning för några dagar sedan!) Tillsatser som enbart finns där för att försöka dölja hur undermåliga och billiga de ingående råvarornas kvalitet egentligen är och hur mycket som krävs för att varan skall kunna ligga så onaturligt länge utan att börja mögla.

Nilsson försöker på intet sätt dölja sitt ogillande för den moderna livsmedelsindustrins alla tillsatser och fuskmetoder, och han tar till alla litterära knep han kan för att väcka olust och misstänksamhet inför dem, exempelvis genom att redogöra för hur bröd tillverkas “våldsamt” i industriella processer, hur aromämnen kan utvinnas ur koskit och bakterieodlingar, eller hur andra tillsatser kan härröra ur olika djurdelar.

Jag försöker stå emot den ofta känslomässiga argumentationen (personligen ser jag inget större problem med mat framställd ur i princip vad som helst, så länge den smakar bra och inte är hälsofarlig), men faktum kvarstår att den här boken är otroligt välskriven och fylld till bredden med bra information, och jag tror dessutom Nilsson har rätt i sina huvudargument med boken: “Riktig” mat tillverkad av “riktiga” råvaror smakar verkligen långt bättre än industrins tillsatsfyllda maträtter och brödsorter med oändligt långa hållbarhetstider. Och allt fler tecken finns på att alla de tillsatser vi proppar i oss tillsammans kanske inte alls är så bra för vår hälsa som man tidigare trott…

Fråga dig själv: Vad skulle du helst ha till frukost – en av Pågens mjuka, tillsatsstinna plastförpackade bröd som transporterats över halva landet, eller en bit smakrikt och nygräddat ekologiskt bröd – om du fick välja helt fritt? Jag tror inte jag är ensam om att välja det senare alternativet.

Betyg: fyra av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.