Maiburogu

Klingele Chocolades Green Dream Dark Chocolate & Blueberry är en trevlig, lagom lätt 72%:ig choklad med en lätt syrlighet. De små blåbären syns tydligt, även fast blåbärssmaken knappt är förnimbar, troligtvis eftersom vi här inte talar om frystorkade artificiellt smaksatta bär, utan om torkade, biologiskt odlade blåbär.

Inte nog med att den här belgiska chokladen smakar angenämt, den är dessutom Fairtrade-certifierad och kommer i den snyggaste förpackning jag sett. Green Dream Dark Chocolate & Blueberry är med sina 55 gram inte en stor chokladkaka så förvänta er inte mer än bara en liten smakbit, men just smakmässigt är den av de bättre jag ätit på senare tid.

En olycklig men kanhända smått komisk detalj går att finna i den svenska innehållsförteckningen, där man istället för “blåbär” kan finna “Blue Raspberry” – ett konstgjort smakämne. Eftersom innehållsförteckningen på de övriga språk jag kollat, samt företagets egen information i övrigt, hävdar att chokladen enbart innehåller biologiskt odlade blåbär tror och hoppas jag att vi här endast har att göra med en olycklig felöversättning.

Jag tänkte bara jag skulle ta och gnälla lite, på något jag vet jag har mig själv att skylla.

Den senaste tiden har jag mestadels befunnit mig i stan, och därmed haft alla möjligheter i världen att surfa, fundera och författa blogginlägg, såväl som besöka och kommentera på andras bloggar. Av detta har dock inte blivit mycket. Krafterna har helt enkelt inte räckt till, till största del beroende på att jag håller på och hjälper en ny bekant med hans flytt. Han är en trevlig människa som dock har dragit på sig lite skador genom åren, och självklart är jag därför mycket glad att kunna hjälpa honom med packning och städning. Saker som han av olika anledningar inte har så lätt för. Dock har dessa ansträngningar satt sina spår, och jag fått begränsa mina ambitioner på andra områden. Inga ambitiösa blogginlägg med andra ord. Jag skall nog dra ner på min hjälp en aning i fortsättningen.

Den återstående tiden har jag ägnat åt ett par andra mycket trevliga aktiviteter: timslånga promenader och pocketläsande – oftast samtidigt. 😉

Den hemlige kocken – Den hemlige kocken – Det okända fusket med maten på din tallrik; Förföriskt lättläst och genomsyrad med ibland löjligt billiga trick för att flirta med läsaren, men som tur är också förvånansvärt informativ och tankeväckande. Den är ett gott sällskap på mina turer i skog och mark i falubygden.

Grönt är skönt!

Jag inhandlade i förrgår en alldeles förträffligt trevlig bordsradio att ha i köket: Denver TR-43C. Inte nog med att den har en mycket fin färg (som synes) som gör en alldeles glad, den har dessutom en praktisk storlek, känns förvånansvärt stadig och gedigen och var förbluffande billig. Finns i fem olika färger (svart, vit, grön, röd och blå) och kan hittas bland annat på Teknikmagasinet samt på Clas Ohlson.

Ahh, jag är alldeles lyrisk – den är så fin! Matchar min datorväska till råga på allt. 😀

Midsommar i Sverige brukar för mig vanligen innebära att jag besöker en bygdegård i närheten av min mormors hem, njuter av alla vackra folkdräkter och ser erektionen stången resas. Det är midsommar för mig! Inte snaps, fylla och sju sorters blommor under huvudkudden. 😛

Folkdräktsbruket må i mångt och mycket vara ett resultat av det tidigare sekelskiftets nationalromantik och därmed enbart ha haft sin nuvarande form i i runda slängar hundra år, men outgrundligt vackra och stämningsfulla tycker jag de är i alla fall. Jag älskar för övrigt alla slags folkdräkter, inte bara de från Sverige. Japans kimonos, till exempel, är ju också de vackra.

Nå, hur som helst blev det dock inget midsommarfirande för mig i år. Vädret är ju osedvanligt kyligt, mulet och regnigt, och så fanns det några personliga skäl också, så jag beslutade att stanna i stan istället. Jag hoppas på vackrare väder nästa år.

EDIT: ”Otrendigt dalfolk har bevarat midsommaren”.

Den rastlösa välfärdsmänniskan: Tidsbrist i överflöd – en ekonomisk studie, av Staffan Burenstam Linder.

Det här blir en relativt kort recension, då jag redan skrivit en del om bokens innehåll och resonemang här. Hur som helst, Burenstam Linder  – professor i nationalekonomi och f.d. handelsminister – söker i den här boken svaret på frågan hur det kommer sig att nutidsmänniskan och det samhälle vi lever i bara tycks bli mer och mer stressade trots att vi är mer produktiva och rika än någonsin tidigare. Hur kommer det sig att det, parallellt med avskaffandet av den materiella fattigdomens diktatur, utvecklats en tidsbristens tyranni? Borde vi inte, med vår rikedom och välfärd, ha råd att koppla av mer – vila och konsumera kultur? En fråga som väl sammanfattas av Walter Kerr:

Isn’t it odd, that a century which should, by all rights, be the most leisurely in all history is also known to be, and condemned for being, the fastest?

Burenstam Linder ser på problemet både från en nationalekonoms och en (hobby-)filosofs horisont. Boken innehåller en del uttryck och resonemang från ekonomins värld, men är skriven med en lättläst och vardaglig ton och bör inte vålla en lekman några problem.

Boken publicerades första gången redan 1969 men trots bokens ålder, som avspeglas i många exempel och referenser som görs, håller resonemanget förbluffande väl. Förvånande ofta tar han upp problem, floskler och frågeställningar som lika gärna hade kunnat förekomma i dagens debatt. Allt från problemet med den ökande stressen till det vedertagna påståendet att vår tid skulle vara “översexualiserad”. Fascinerande.

Bokens huvudtes är att vi blir allt mer stressade eftersom vi (undermedvetet) försöker använda all vår tid lika effektivt, och eftersom vi tack vare den tekniska/ekonomiska utvecklingen blir allt mer produktiva på jobbet försöker vi därför också bli det på fritiden. För att lyckas med detta skaffar vi allt mer prylar och försöker göra allt mer – gärna framtidigt. Vi tar inte en stilla promenad innan middagen – vi joggar för att klämma in lite motion, har på oss nya dyra joggingskor och joggingkläder från Nike, har stegräknare i bältet och en pulsmätare på armen, och lyssnar samtidigt på hundra låtar på vår nya Ipod. Inte får det oss att känna oss mer avkopplade, och inte heller är dessa prylar gratis utan kostar oss många timmars lönearbete för att tjäna in. Allt detta faktorer som bidrar till vår stress.

Resonemanget var i mångt och mycket banbrytande, och är minst lika tankeväckande och fascinerande nu som för 40 år sedan. Burenstam Linder var dock främst ekonom och inte filosof, och han varken ger  – eller utger sig för att kunna ge – några lösningar på problemen.

Jag önskar verkligen att någon eller några debattörer, psykologer, filosofer eller på annat sätt kompetenta individer kunde plocka upp den här boken och dess resonemang och spinna vidare på den; Utveckla den och anpassa den till vårt samhälle år 2009. Det förtjänar den.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

En trevlig bagatell. Så kan Willys 72-procentiga mörka choklad enklast sammanfattas. Jag hade väntat mig det värsta, men blev positivt överraskad.  Tranbärssmaken är högst försumbar, men chokladen är lättäten och trevlig utan att få en att storkna av socker, vilket är mer än man kan säga om många andra sorters mörk budgetchoklad. Väl värd sitt pris. Ett plus dessutom för den eleganta förpackningen.

Så har då nationaldagen kommit och gått. Vissa må tycka att vi klarar oss utan den och andra att den hade passat bättre på Midsommar, men jag är hur som helst glad att vi har en och att vi åtminstone har börjat försöka fira den. Jag minns hur ansträngd relation folk – och då kanske speciellt det officiella Sverige – hade till firandet av nationaldagen i allmänhet och svenska symboler i synnerhet när jag växte upp. Man hade låtit högerextrema krafter “kidnappa” den svenska flaggan och man kunde knappt sjunga nationalsången utan att känna något slags obehag och skuld… Hur det är nu, en sisådär tio år senare, vet jag inte men jag tror och hoppas att det låsta läget har släppt litet. Nu har ju nationaldagen i alla fall blivit en riktig helgdag.

När jag satt på bussen hem nu på kvällen, i samtal med ett antal glada (och fulla) människor av olika hudfärg påmindes jag om den förhoppning jag haft de senaste nationaldagarna; Förhoppningen om att nationaldagen skall få bli en enande högtid för alla som bor och vistas i landet – en symbol för vad vi borde fira: nämligen allt det goda med Sverige och svensk kultur.

Religioner och ursprung må variera, men en dag som denna tycker jag att man skall fira det som enar oss som svenskar: Svensk kultur, demokrati, jämställdhet, vår långa fred och det faktum att vi alla som bor i det här landet faktiskt kan titulera oss svenskar. Låt detta förena oss alla. Ett sådant fokus stärker både långtida och mer nyanlända svenskar i vår gemensamma identitet och får oss alla att känna större trygghet, glädje och stolthet. Varje land mår och fungerar bättre när dess befolkning känner en klar identitet.

När jag bodde i Japan kände jag glädje för det landet, viftade ivrigt med den japanska flaggan framför den kejserliga familjen i Tokyo och fällde glädjetårar när kronprinsessan Masako födde dottern Aiko under min dåvarande vistelse där 2001, och här i Sverige känner jag stolthet för att vara svensk och känner vördnad inför kungen och drottningen. Och skulle jag befinna mig i något annat land under deras nationaldagsfirande skulle jag hänga med i det firandet bäst jag kunde. Det finns en positiv nationalism – en som binder samman, stärker och främjar fred och välmående.

Hur som helst: Årets nationaldag var trevlig. Kebabrullen jag åt må ha turkiskt ursprung, bilden jag lade in en svensk flagga på (ovan) japansk, dataspelet polaren spelade norskt, pepsin var amerikansk och musiken finsk (Nightwish), men dagen den var 100% svensk.