Maiburogu

Precis som vid min recension av Lindt Creation 70% Pure Chocolate förstår jag inte den här chokladen. Eller kanske rättare sagt: jag förstår inte varför chokladexperterna på Lindt gjort den. Jag finner nämligen Lindt Creation 70% Fig & Caramel vara högeligen ointressant och i stort en besvikelse.

Åter igen har vi här en halvmjuk choklad med ett kvasi-mörkt (70%:igt) skal som fullständigt dominerar smakbilden. Lite svag fikonsmak kan jag känna emellanåt, men den dränks snabbt av chokladen, och kolan ja den känner jag knappt ett spår av. De borde ha vräkt på med betydligt mer fikon och kola för att ge chokladen mer karaktär och existensberättigande.

Det borde gå att tillverka en mörk, smaksatt, högkvalitativ choklad betydligt bättre än så här. Tills dess: slösa inga pengar på den här. Köp några goda handtillverkade chokladpraliner istället – det är njutning.

Jag har gått och funderat på att skaffa mobilt bredband till laptopen både länge och väl, men har tvekat på grund av abonnemangskostnaderna och de ofta hutlöst dyra modem-donglarna (ofta runt 1000-lappen). Dessa lösningar har helt enkelt inte känts ekonomiskt lämpliga med tanke på att jag bara brukar ha något större behov av trådlös internetanslutning under de få veckor om året jag tillbringar ute på landet.

Nu har dock Comviq börjat sälja ett bredbandspaket på ICA:s butiker som känns mycket mer vettigt: Endast 299kr tar de för ett startpaket bestående av modem, simkort samt en dags fri surf. Jag slog till direkt, och jag är så här långt mycket nöjd. Hastigheten är fullt tillräcklig för vanlig internetsurfning och bloggande etc., och datamängden ter sig gott och väl tillräcklig (vill man sitta och tanka stora torrents o.dyl. bör man nog dock hålla sig hemma).

Comviq Surf finns med Dagssurf (29 kr och max 0,5 GB), Veckosurf (89 kr och max 1 GB) och Månadssurf (249 kr och max 5 GB). Inga abonnemangskostnader alltså. Perfekt för oss som inte behöver koppla upp oss mobilt varje dag.

Ja, det är svårt att skriva en rubrik utan svordomar när man är så förbannad. Om ni undrar varför kan ni ta en titt på den nyupplagda, fullkomligt vedervärdiga artikeln Sexualundervisningen är propaganda för promiskuitet på Newsmill, författad av Mohamed Omar, som titulerar sig själv islamistisk författare. Kortfattat går artikeln ut på precis det som dess rubrik antyder, nämligen att den svenska sexualundervisningen skulle uppmuntra sexuella utsvävningar och utomäktenskapligt sex, vilket leder till omoral, okyska flickor, övergrepp och alla möjliga problem, och att den därför inte skall påtvingas muslimer, kristna och annat troende.

J*vla skitsnack. Dynga. Unkna förakt för er och era barns förmåga att ta er i kragen.

Som en del i ett akademiskt arbete har jag själv gått igenom större delen av de läromedel som används i sexualundervisningen i ett antal av Storstockholms kommuner, och som väl bör spegla läromedlen i Sverige i stort, och jag håller inte med om att läromedlen skulle uppmana till ett vidlyftigt sexuellt leverne. Läromedlen är torra och förhållandevis fria från moraliska uppmaningar av något slag. De uppmuntrar inte ungdomar att knulla runt. De tar över huvud taget inte ställning i frågan (men det är väl kanske det som vissa djupt troende finner upprörande).

Det mest negativa man kan säga är att litteraturen på området utgår från ett strikt biologiskt synsätt, vilket (tyvärr) gör att man fokuserar på sexets fortplantningsfunktion samt tankar och varningar därom (tänk på att oskyddat sex kan leda till graviditet), och att litteraturen därmed är tröttsamt och beklagligt heteronormativ. Sexuella läggningar och aktiviteter som inte är rent barnalstrande (homosexualitet, analsex etc.) nämns endast i förbigående. Om något borde väl detta heterosexuella fokus vara något som borde applåderas av religiösa, konservativa krafter.

Så nej, sexualundervisningen inpräntar inte moraliska aspekter i undervisningen och uppmuntrar heller inte ungar att knulla runt, och det skall den inte göra heller. Den skall upplysa om hur fortplantningen fungerar, och ge ungdomarna kunskap att hantera den som de själva önskar. Religiös moral och uppmaningar står det upp till föräldrarna att ge sina barn som de själva vill inom hemmets väggar – det kan varken skolan eller någon annan göra så mycket åt.

Låt skolan ta hand om faktaundervisningen. Uppfostran är föräldrarnas lott. Fatta!

Så var den då äntligen här – den efterlängtade “omstarten” av Star Trek-franchisen. Borta är den enorma och sävliga rollbesättningen från Star Trek: The Next Generation, Star Trek: Deep Space 9 etc. – istället får vi åter bekanta oss med den “ursprungliga,” klassiska besättningen med kapten Jim T. Kirk, Spock, Bones, Uhura, Scott, Sulu och Chekov i spetsen, när de för första gången som färska rymdkadetter bordar rymdskeppet “USS Enterprise.”

Detta applåderar jag, inte minst då den gamla serien/de gamla filmerna hör till mina favoriter. Rent visuellt är det här dessutom den troligtvis snyggaste Star Trek-filmen någonsin. Jag älskar skeppets nya, ljusa design och besättningens snygga retro-influerade uniformer. Speciellt kvinnornas korta klänningar. 😉

Jag kan dock inte stämma in i den övervägande positiva våg av omdömen filmen följts av.

Ja det är snyggt, men det ändrar inte på faktumet att jag tyckte den här filmen var ett j*vla tivoli. Från första stund rullar filmen på i expressfart, utan knappt någon känsla av paus och reflektion. Handlingen berättas i en rasande fart, med dialog, klipp, specialeffekter, komik och hintar till trekkiesarna i publiken om vartannat. Plus en hög med unkna klyschor. Jag visste inte om jag skulle skratta eller helt enkelt bara lämna salongen (vilket jag på allvar övervägde några gånger under filmens första halva). Ingen förståelse för begreppet “less is more” över huvud taget. Det är nästan som om de trodde att ingen skulle märka svagheterna i storyn om man bara drog upp tempot i 120km/h!

Jag hade högre ställda förväntningar på den här filmen än den kunde leva upp till, det är uppenbart.

Förmodligen i ett försök att vinna över en yngre, mer lättimponerad publik, vräker man på med allt man har. Resultatet är ett modernare, snyggare Star Trek, bländat av sin egen budget, som dock inte ger sig själv tid att bygga upp vare sig spänning eller en stark story. Det bländas, det smäller och det skrattas, men jag känner inte att jag verkligen bryr mig. Spock (spelad av Zachary Quinto) känns dessutom under större delen av filmen så kall och otrevlig att jag börjar hata honom(!)…

Tre skådespelare skall dock ha hedersomnämnanden: Leonard Nimoy (i rollen som en åldrad Spock) stortrivs verkligen i sin gamla paradroll och han äger varje scen han är med i; Chris Pine som gör en oförglömlig tolkning av den unge kapten Kirk; och slutligen Zoe Saldana som är sagolikt vacker som den nya Uhura.

Betyg: 1½ av fem.

För första gången på ett helt år har jag faktiskt precis varit på gymmet. Hurra för mig! Det är kusligt hur ur form man kan bli på bara ett år och jag har både tappat styrka och dragit på mig en bilring. Så nej, det är inte jag på bilden. Men nu är det dags att komma i form igen.

Det nya gymmet var verkligen ingenting att hänga i julgranen (det enda gym jag varit på som imponerat mindre på mig var ett av gymmen på det senaste japanska universitetet jag studerade vid – det gymmet var så slitet, äckligt och underutrustat att det inte kan ha blivit vare sig investerat i eller ens städat sedan det byggdes på 1970-talet…), men det får väl duga. Det ligger nära där jag bor och är lätt att ta sig till, och jag vet allt för väl hur lätt det är att hitta på ursäkter för att inte träna. 😉

Vegetabiliskt fett, socker, härdat vegetabiliskt fett… Så börjar innehållsförteckningen, och så kan också smaken på de här tryfflarna beskrivas: De smakar fett och socker, med en uschlig chokladsmak som knappt är värd att ens nämna. Jag har bara ätit några få bitar och känner mig redan halvt äcklad och halvt illamående av sockeröverdos.

Den här chokladen åker direkt i soppåsen – något annat förtjänar den inte. Inhandlad på Rusta utan några som helst förhoppningar, och de orkade inte ens leva upp till det. Undvik.

Allt sedan jag läste I trygghetsnarkomanernas land har dess författare, överläkare David Eberhard, varit min hjälte. Allt han säger låter vettigt, och hans obarmhärtigt klarsynta uttalanden om psykologi och den svenska folksjälen får mig alltid att nicka instämmande.

Jag förstår därför inte hur jag lyckats missa att han kommit ut med en ny bok, den här gången om oss svenskars lättkränkthet – Ingen tar skit i de lättkränktas land! Jag upptäckte den precis när jag tittade igenom knuff.se:s bokkategori. Jag brukar oftast vänta tills intressanta böcker kommit ut i pocket innan jag införskaffar dem, men jag kan verkligen inte vänta tills dess den här gången. Jag gick direkt till AdLibris och köpte den. Jag kan knappt vänta tills jag får läsa den. 🙂