Jag satt igår kväll och funderade på en sak, nämligen sambandet mellan identitet, positiva tankecykler och hälsa. Under de tre senaste åren, från det att jag körde huvudet i botten, har jag gått från att se och identifiera mig som japanolog, ekonom och tecknare, till att i första hand titulera mig “utbränd” japanolog etc. Hur har den förändrade synen på mig själv i sig påverkat min återhämtning och mitt hälsotillstånd?
I början (de första 1½-2 åren) hade jag allvarliga problem att slappna av, varva ner och dämpa min prestationsångest; trots att huvudet värkte och knappt fungerade, trots att jag knappt kunde tänka och blev yr i huvudet av att bara gå på stan eller på annat sätt få för många intryck att hålla reda på, trots allt detta framhärdade jag att jag skulle studera, starta företag och vara “produktiv”. Under den här tiden var jag uppenbarligen i stort behov av att försöka sänka kraven på mig själv, och där kan en förändrad syn på mig själv – en ny identitet – ett nytt svar på frågan “vem är jag egentligen” – ha varit till stor nytta. En ny identitet ger trygghet och skänker lugn. Den säger vem man är i den stora, vida världen. Därav min övergång till att titulera mig själv i första hand “utbränd”. Det har hjälpt mig, och har troligtvis också hjälpt till att sänka andra människors syn och förväntningsnivå på mig, vilket gjort det lättare för mig att vila.
Men kan det också vara så att denna re-branding för med sig icke negligerbara risker? När jag gått från att se mig själv som aktiv presterande – med studier, tecknande, arbete och gymtränande – till passiv utbränd sjukskriven – som inte anstränger sig mer än nödvändigt huvudet tillåter – har mitt tillfrisknande förvisso fortskridit i god fart, men jag har insett att allt inte är frid och fröjd. Den passiva, icke-produktiva identiteten (“utbränd”) har nämligen också ökat min tendens att känna mig nedstämd. Icke-presterande ger lätt upphov till uttråkning och en känsla av meningslöshet, och potentiellt till riktigt djupa depressioner. Jag tror detta är något jag måste uppmärksamma och tänka på mer.
Detta tycks vara ett mycket vanligt problem för många med perfektionistiska tendenser – just den sorts människor som befinner sig i riskzonen för att bli utbrända. Jag har talat med många och känner igen tankevurporna. Man försöker döva en gnagande (och i grund och botten felaktig) oro djupt inombords om att man inte skulle duga om man inte presterar riktigt bra, och man tenderar därför att vilja göra för mycket av vad man än gör. “Skall man göra något skall det göras ordentligt!” Just i detta fall kan det vara så att jag valt att bli för passiv, och att riskerna det för med sig har börjat bli farligt stora. Jag måste kanhända höja min prestationsnivå en aning och nyansera min självbild, inte för att jag inte skulle duga annars utan för att helt enkelt leva mer, minska depressionsrisken och må bättre.
Och jag vet inombords vad det är jag borde göra – samma sak som jag längtat efter ända sedan jag av lathet slutade med det för ett år sedan: att börja gå på gym/motionera igen. Att promenera en timme eller så om dagen har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
