Jag blev faktiskt riktigt glad när jag fick syn på det här lilla mästerverket på en pelare, på väg hem från affären idag. En eldblomma från gamla Super Mario Bros.! Det värmer på något sätt själen och mitt gamerhjärta att få se en del av min uppväxt och vår moderna historia avbildad på detta sätt. Jag älskar verkligen spontan gamerkonst. 😀
Hmm, lite egen 8-bitars konst hemma på väggen kanske man skulle försöka sig på någon gång. De här officiella dekalerna är ju inte direkt billiga…
Min första Youtube-länk på bloggen: en fullkomligt underbar fejkad reklamfilm! 😀
Ser minst lika spännande ut som en standard-wii, om jag får säga så själv.
Kostar det (inte), så smakar det (inte). Uppenbarligen. Med mer smak av vegetabiliskt fett och socker än kakao är tryfflarna Truffettes de France, från franska Chocmod, en högeligen medioker historia. Köp dem för all del gärna – jag hittade dem själv på Hemköp – men förvänta er ingen kulinarisk höjdpunkt på dagen.
Ersätts med fördel med ostbågar.
Idag tog jag mig en förmiddagsfika på ett av stadens lite nyare caféer: Café Pralin – som namnet till trots inte har ens en tillstymmelse till chokladpraliner. Caféet är dock både minimalistiskt inrett och ljust, med stora takfönster, vilket jag tycker mycket om.
Ungefär en timmes underbart avkopplande läsning blev det i vårsolen (fotot jag tog ovan visar inte det varma ljuset till sin rätt), innan ansträngningen att läsa till slut fick mitt huvud att börja värka. Men det var mycket trevligt så länge det varade. 🙂
Nyss hemkommen från ett släktbesök på landet sitter jag och lyssnar på P1, min vana trogen, och får höra Kalibers tredje program om Sverigedemokraterna. Det stora scoop reportrarna medelst dussintals timmar smygbandat material den här gången lyckats vaska fram rör sig tydligen om att Sverigedemokraterna – inklusive partiledaren Jimmie Åkesson – har tvivelaktig musiksmak. De har nämligen lyssnat på och skrålat till rasistisk så kallad “vit makt”-musik. Med viss illa dold belåtenhet konstateras att Åkesson vare sig vill försvara eller knappt ens kommentera detta faktum.
Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraterna, då deras hela existensberättigande och partiprogram tycks baseras på en enda sak, nämligen den kanske mest grundläggande och primitiva av känslor: rädsla. Och då specifikt rädslan för det annorlunda och det okända. Det tycks vara kärnan och den brinnande drivkraften bakom partiets själva existens. Alla deras politiska frågor tycks koka ner till detta. Det är det intryck jag fick av dem när jag för något år sedan av en händelse fick deras tidning/informationsmateriel i brevlådan, och det är alltjämt det intryck jag har av dem nu.
Men tvivelaktiga och kanhända ogenomtänkta motiv från deras sida till trots hejar jag inte entusiastiskt på Kalibers kritiska Wallraff-programserie om dem. Inte förrän de gör detsamma om övriga politiska partier, i demokratins och jämställdhetens namn. Annars framstår inte medierna som de opartiska granskare de rimligen skall vara.
Jag finner det nämligen tämligen ointressant vad diverse nötter i olika partier gör på sina privata möten, så länge de inte gör något uppenbart olagligt. Det viktiga för mig är vilken politik partierna för; vilka beslut de ställer sig bakom och arbetar för. Det är på grundval av detta Sverigedemokraterna likväl som de andra partierna skall bedömas, i demokratins namn. Sedan får de spela fickpingis på sina möten, vad mig anbelangar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sverigedemokraterna, demokrati
Tänk er att ni sitter i en bil – en förvisso lång, men ändå rätt så ordinär bil. Ni kör i maklig takt på en liten väg som ringlar sig fram genom granskogar, fält och små samhällen. Vädret är rätt så mulet, men efter hand börjar det spricka upp.
Tänk er sedan att ni svänger ut på en lite större väg, och ökar farten en aning. Det går utmärkt, du lämnar skogarna bakom dig och du kommer ut bland allt mer vidsträckta fält. Solen börjar värma, molnen blir allt glesare, och den friska vinden rufsar håret. Du kan nästan ana havet skymta till bortom fälten, i den fjärran horisonten. Detta är en strålande dag för en biltur!
Du har nu kommit ut på en av de stora genomfartslederna. Trafiken är tät men flyter på fint. Färden går snabbt nu, och samhällen och städer passerar revy. Tänk, du som alltid trott att den här bilen inte skulle duga något till! Visst, det är ingen formel-1-bil, eller ens en Mercedes, och du får arbeta lite för att hålla den fint på vägen, men det får nog de flesta. Skyltarna vid avfartsvägarna skvallrar om fjärran storstäder du knappt ens drömt om att besöka. Du lägger i högsta växeln, vrider upp radion och svänger ut mot en av de största motorvägarna.
Vilken fart och vilken upplevelse! Solen skiner från en klarblå himmel, fåglar cirklar högt där uppe, och utsikten från motorvägen är fantastisk där du viner fram med de andra bilarna. De flesta bilarna på vägen består nu av sportkärror, lyxbilar och turistbussar. Du känner att du – i din ärligt talat tämligen billiga och slitna gamla kärra – lever livet. Du kör snabbare och längre än någon hade kunnat ana, och det går rätt så bra! Motorn går på högvarv och bilen skakar lite oroväckande, och visst känner du att både du och bilen nog skulle behöva stanna för en rast, en service och lite bränsle, men inte just nu. Rastplats efter rastplats passerar, men du låter dem passera. Trafiken går så snabbt, och det finns ju så mycket mer du vill hinna se innan solen går ner för dagen. Tänk vilka reseberättelser du kommer att kunna berätta för de där hemma! Ett tag till skall nog gå bra. Ingen fara på taket. Du gäspar, trycker gasen i botten och kisar mot solnedgången och horisonten.
Så plötsligt händer det. Du får solen i ögonen, motorn skramlar oroväckande till och vägen och bilarna runt omkring försvinner som i ett dis. Du far av vägen, ner i diket och ut på en åker. Bilen rullar runt, och hela världen snurrar. Så plötsligt är allt stilla.
Du kravlar dig ur resterna av din en gång så stolta bil och tittar dig förvirrat omkring. Du ser motorvägen där borta, i samma riktning som hjulspåren, men inser snart att det här inte är rätt läge att ta sig upp på den igen, om det ens är möjligt. Din bil är bucklig, lerig och på det hela taget illa tilltygad, din kropp värker och ditt huvud bultar och snurrar. Motorn vill inte starta. Du ser dig omkring och får syn på en mindre och lugnare väg på andra sidan fältet. Åkern sluttar mjukt i den riktningen också, som tur är. Den är ditt enda val.
Du knuffar mödosamt bilen mot den lilla vägen. Prio ett är att plåstra om dig själv och få bilen hjälpligt reparerad, så att du över huvud taget kan ta dig någonstans. Motorvägen får vänta där borta i horisonten. Eller, ja… Du kan inte ens se den längre. Tusan vet om du kommer att hitta upp på den igen. Men det gör kanske inte så mycket när allt kommer omkring…
***
Det är så jag känner mig nu, fortfarande tre år efter att jag blev utbränd. I betydligt bättre skick än när jag sprang in i den där väggen, men tämligen förvirrad och osäker. Osäker på var jag egentligen befinner mig just nu, vilken väg jag skall ta och vart jag vill ta mig.
Jag hade tänkt kommentera regeringens planer för tågtrafiken i landet, i och med den nya proposition infrastrukturministern nyligen lade fram, men fann att den fenomenale Dick Erixon samt Östgötacorrespondenten redan skrivit nästan precis vad jag hade tänkt. Erixon skriver bland annat:
Det är naturligtvis bra med konkurrens, men för att den ska kunna ske krävs fler spår så att trafiken kan öka. Stora investeringar i spår, helst höghastighetsspår, lyser med sin frånvaro i regeringens trafikpolitik.
Så sant som det är sagt. Det är ju redan väl känt att SJ på de mest trafikerade linjerna redan kör med så många tåg det tycks vara möjligt att göra, med resultatet att minsta problem leder till stora förseningar. Ännu fler tåg, från fler företag, lär väl inte råda bot på det. Problemet är ju att det inte har investerats ambitiöst i fler och snabbare spår på… ja, jag vet inte hur många årtionden. Snabbare spår vet jag knappt om någonsin försökts byggas?
För att seriöst kunna sänka biljettpriserna, öka antalet avgångar och förbättra punktligheten behövs nya spår – och gärna höghastighetståg, likt de som nu byggs i bland annat Kina. Det är synd och skam att Sverige dras med så gammal och underdimensionerad infrastruktur. Tåg och inte flyg (eller bil) bör kunna vara både privatpersoners och företagares förstahandsval vid inrikesresor, något det tyvärr inte är idag. Det skulle både vi och naturen tjäna på.
