Maiburogu

Som så många gånger tidigare har jag på sistone haft mycket funderingar över vilken sorts profil den här bloggen egentligen skall ha. Skall jag fokusera på kvalitet (få men lite längre texter, bokrecensioner, chokladomdömen etc), eller skall jag fokusera på kvantitet och låta alla möjliga korta reflektioner, lustigheter, länktips och dylikt slippa igenom?

Å ena sidan vill jag ju att de besökare som hittar hit skall hitta något läsvärt, att de skall finna guldklimparna utan att behöva vada genom högvis med digitala rapningar om vad jag åt till frukost. Å andra sidan är det väl kanske just det en blogg handlar om: personliga betraktelser på ett personligt sätt, utan allt för mycket stelhet och Nobelprisambitioner.

Jag tänkte jag skulle passa på och tipsa om ett riktigt gott grönt te som jag tycker smakar som ett grönt te skall smaka. Celestial Seasonings Authentic Green Tea är ett genuint grönt te utan smaksättning, och är helt klart det godaste gröna te jag hittat utanför Japan (där jag för övrigt drack kopiösa mängder grönt te).

Låt er inte luras av Lipton och Twinnings gröna budgetteer som går att hitta på snart sett varenda matbutik i det här landet. Det här är hur grönt te skall smaka. Tycker jag då.

Celestial Seasonings är (tror jag) USA:s största tetillverkare och håller en fantastiskt hög kvalitet på sina produkter. Teernas förpackningar är dessutom veritabla konstverk. En del av deras teer brukar bland annat gå att hitta på diverse te- och specialitetsbutiker.

EDIT: Teet kommer nu i en ny förpackning:

Dick Erixon skriver om något som jag finner mycket tänkvärt, nämligen att slapphet och brist på krav från skolans sida kan leda till ökad social snedrekrytering. En slapp skolmiljö med brist på tydliga regler och ramar kan skapa en otydlig och förvirrande studiemiljö som inte främjar gott lärande, och det blir då de elever som har stöd hemifrån, i form av utbildade och engagerade föräldrar, som klarar sig bäst. De får alltså det stöd och de ramar som skolan egentligen skulle ha gett. Det stöd och de ramar som också barn från studieovana familjer hade behövt.

Jag önskar inte gamla tiders skola tillbaka, med aga, skamvrå elever skrämda till lydnad, men jag tror att klara och rättvisa regler främjar tydliga ramar och därmed en lugn och god studiemiljö. Se för övrigt Ekots program Hårda skolregler ger goda resultat där man rapporterar från en engelsk skola där elevernas resultat kraftigt förbättrats tack vare skolans nya, strängare regler. Och eleverna är positiva.

Nu har det gått tre dagar sedan mitt och flickvännens förhållande formellt tog slut.

Igår klarade jag av att hålla tankarna på annat när jag besökte en kompis, men idag är det svårare. Så många gamla minnen som tittar upp och sköljer över mig. Våra stunder tillsammans i Tokyo, Tsukuba och andra platser i Japan. Våra stunder i England, samt Lund, Stockholm och Falun.

Jag minns fortfarande den första dagen jag såg henne och blev förälskad i henne. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag trodde dock inte jag var bra nog åt henne, så jag höll det inom mig. Det tog flera år innan jag avslöjade mina känslor för henne, och vi blev ihop. Hon var, är och förblir den vackraste kvinna jag någonsin sett…

Men jag minns också varför vårt förhållande gnisslade och tappade fart mer och mer. Personlighetsmässigt var vi så olika, och ofta kändes det som att slutet var oundvikligt. Så många svåra minnen som lämnade ärr på hjärtat, och som smärtade så länge… Det var en svårt grund att fortsätta bygga på.

Hoppet, förhoppningarna och minnena kommer nog aldrig helt att försvinna. Tårarna faller och faller. Men sånt är livet.

Nu på kort sikt är jag väldigt rädd att det här kommer att inverka negativt på ett av mitt livs viktigaste intresse och yrkesprofil: japanskan. Språket är en viktig del av mig och är något jag levt med i ca tio år – men det var också otroligt nära sammankopplat med livet med min japanska (före detta) flickvän. Våra minnen, vårt liv ihop, vårt “lovers’ talk”… Jag får bara inte låta dessa minnen och sammankopplingar dra ner mig, och min framtid.

Det har tagit slut mellan mig och min flickvän sedan fem år tillbaka. Det enda riktiga förhållande jag haft och det enda förhållande jag hade velat ha, med den kvinna som gjorde mig till man. Skillnader attraherar, men skillnader kan också vara för stora. Bränd och sårad greppar jag nu efter hopp. Miljarder människor har tagit sig över det här – och det måste jag också.

”Vi höjer nu skatten rejält på koldioxid och diesel”, skriver alliansregeringens Maud Olofsson, Anders Borg och Andreas Carlgren på DN Debatt idag. Utspelet innehåller en hel del siffror och statistik, men bland annat framgår att dieselskatten höjs med 40 öre litern och att nya miljöbilar skall befrias från fordonsskatt de fem första åren.

Att sänka utsläppen från transporterna är avgörande för att klara Sveriges klimatambitioner […] Takten och tidpunkten för en skärpning måste dock präglas av den kraftiga konjunkturnedgång vi nu upplever så att hushåll och företag får tid att anpassa sig.

Jag hyllar alliansregeringens vilja att minska utsläppen från bland annat fordonsflottan och jag håller med om att skattesatserna är det kanske viktigaste verktyget för att uppnå just detta. Det är dock takten jag spontant ställer mig frågande till. Mål och visioner är viktiga, och jag frågar mig om detta verkligen är tillräckligt mycket tillräckligt snabbt? Naturskyddsföreningen ger regeringen godkänt, men såväl de som den politiska oppositionen kritiserar den makliga takten.

Bilar och lastbilar kommer att vara fortsatt nödvändiga i den överskådliga framtiden, men ju miljövänligare de kan bli och ju snabbare de kan bli det desto bättre. Sverige må vara ett litet land, men det borde inte vara ett hinder för att kunna bli världens starkast lysande stjärna på miljöområdet. Och för det krävs såväl morötter som rejäla piskor.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, politik, konjunktur, regeringen

Då årets bokrea har ett par veckor på nacken, och jag inte tror mig kunna hitta några nya fynd här i staden, slår jag mig på att summera mina intryck och inköp.

Negativa åsikter om bokrean är definitivt inte svåra att hitta, och handlar ofta om att bokrean – med sina specialupptryckta budgetutgåvor – inte är en riktig rea, att utbudet till stor del känns igen från år till år, samt att böckerna fortfarande är dyra jämfört med vad pocketar kostar.

Bristerna till trots är bokrean för mig en av årets tre stora högtider – endast överträffad av jul och midsommar. 😀 Den har sina problem, men det går inte att komma ifrån att den ger en oöverträffad chans att kunna införskaffa böcker i fullformat till ett betydligt lägre pris än vad inbundna böcker normalt kostar, och av betydligt högre kvalitet än den man brukar hitta i pocketar. Visst vore det underbart om bokrean inte bara handlade om budgetutgåvor utan också innebar en generell tillfällig prissänkning på alla böcker, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Kanhända har bokbranschen kommit fram till att det skulle kosta mer än det skulle smaka – bokbranschen består ju faktiskt av vinstdrivande företag.

Hur som helst: Hela sju böcker köpte jag under den här bokrean – ett personligt rekord. Förutom de två böcker om Adolf Hitler och konstnären Alphonse Mucha, som jag nämnt i tidigare inlägg, inhandlade jag också följande titlar:

• Shinto and the State, 1868-1988, av Hardacre, Handy och Wilson. Som japanolog som speciellt granskat den japanska statsreligionen Shinto tror jag redan att jag läst delar av den här religionshistoriska boken under mina studieår, men det skadar definitivt inte att ge den en ny titt.
• Historien om Sverige. Från istid till framtid – Så blev de första 14000 åren, av Herman Lindqvist. Jag har pinsamt dålig koll på vår svenska historia. Förhoppningsvis kan den här boken bli en bra introduktion.
• Den stora muren : Kinas historia under 3000 år, av Julia Lovell. Jag har studerat såväl Japans som Sydöstasiens historia, och med den här boken hoppas jag kunna lära mig mer också om det stora Mittens rike.
• Ett oskrivet blad : och andra myter om människans natur, av Steven Pinker. Den här boken var en total chansning – jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den fångade min blick i bokkatalogen. Den visade sig vara både betydligt större och äldre än jag hade väntat mig. Skall bli intressant att se vad som ryms mellan dess pärmar…
• Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?, av Nisse Simonson. En bok som jag haft siktet på en längre tid, och som jag till min stora glädje hittade på rean. Det återstår att se om dess fokus ligger på levnadsvisdom och livsglädje, eller på samhällskritik a la I trygghetsnarkomanernas land.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokrean