Maiburogu

Jag såg av en händelse dokumentären Blood and Oil (“Blodig jakt på olja”), av Michael T. Klare, på Kunskapskanalen idag. Jag rekommenderar alla som vill och kan att titta på programmets repris, nu på måndag den 9:e klockan 23. Programmet handlar om den militära kampen om världens olja.

Klare redogör övertygande för hur USA:s utrikespolitik och militära strategi i decennier dikterats av landets oljeberoende; hur inte bara Bush-regimen utan också regeringarna dessförinnan fokuserat på och koncentrerat sina militära resurser för att säkra tillgången till Mellanösterns stora oljekällor. Hur man valt att inte satsa på att minska sitt oljeberoende, utan istället valt att säkra tillgången till den olja man tyckt sig behöva. Hur detta provocerade al-Qaida, och hur detta ledde till attackerna på World trade Center och “kriget mot terrorismen”.

Det kanske viktigaste med hela dokumentären är dock hur den avslutningsvis blickar mot de konflikter som vi ser ut att behöva vakna för inom den snara framtiden: hur inte bara USA utan också två andra stora makter nu flyttar fram sina finansiella och militära positioner för att säkra tillgången till framtidens råvarucentra. Både USA och Kina har nu vänt sina blickar mot den olja som väntar under Afrikas relativt oexploaterade jord, och kapplöpningen är redan igång: Kinas investeringar i området är enorma, och de bygger snabbt upp sin militära styrka, medan USA flyttar fram sina militära positioner i området med sitt nya afrikanska kommandocenter AFRICOM. Allt medan Ryssland, i sin nya roll som stor olje- och gasproducent, åter bygger upp sin militär och hävdar sin rätt i världen, med siktet inställt på att åter igen bli en supermakt.

Allt detta är oroande. Precis som tidigare i historien – i kolonialism så väl som i världskrig – har kampen om naturtillgångar varit en drivande kraft. Jag hoppas innerligt att den potentiella faran i denna kamp mellan tre jättar kommer att kunna desarmeras, och att man genom handel och samtal kommer att kunna trygga en fredlig, stabil och välmående värld. Det är aldrig för sent att lära av historiens misstag.

I Ekots lördagsintervju idag stod det klart bortom allt tvivel att Maud Olofsson i praktiken offrat Centerpartiet på allianssamarbetets altare. Säga vad man vill om realismen i att faktiskt avskaffa kärnkraften (jag anser att miljön är ett område där visioner, drömmar och kraftfulla beslut är önskvärda, och att man definitivt borde satsa mer helhjärtat på att snabbt bli av med kärnkraftsberoendet), men Olofsson klarade inte av att värja sig mot programledarens klarsynta och skarpa frågor. Ja, Centerpartiet har sålt sig, och nej, Olofsson ansåg sig inte ha haft tid att först förankra beslutet inom det egna partiet. Och detta trots att kärnkraftsfrågan länge varit Centerpartiets hjärtefråga.

Hon kunde inte heller bortförklara/förneka det faktum att de svenska skattebetalarna i praktiken kommer att bli delaktiga i en eventuell kärnkraftsutbyggnad, i och med skattebetalarnas ägande i Vattenfall. Bortförklaringar som att regeringen inte kommer att subventionera nybyggnationer, samt att Vattenfall är ett företag som drivs på strikt affärsmässiga grunder, föll platt till marken. Subventioner eller ej – skattebetalarnas pengar ingår i Vattenfalls kassa, och kommer därmed att vara en nödvändig del i kärnkraftsbyggnationerna. Och det går inte att sticka under stol med, oavsett om vi kommer att gå med vinst eller ej.

Kompromisser är en nödvändig del av politiken. Framtiden lär utvisa om just den här kompromissen kommer att ha varit av godo.

Svt.se noterar att det idag är samernas nationaldag, som firas till minne av det första samiska landsmötet, för snart 100 år sedan. Grattis säger jag! Nyheten har inte fått något större genomslag i bloggvärlden, men med lite tur så kommer det att förändras över tiden.

Jag vet tyvärr inte så mycket om samerna och deras kultur, utan har en rätt så romantisk bild av dem, deras vackra kläder och deras söta renar. 😉 En form av rasism kanhända… Men jag skulle vilja lära mig mer! Här är avslutningsvis en sameinspirerad teckning jag gjorde för många år sedan.

DN rapporterar att anställda på regeringskansliet medelst internetcensur skall förhindras att besöka webbplatser som handlar om ”krig, terror, vapen och sex”. Det är förvaltningschefen på regeringskansliet, Jan Lindahl, som både går i spetsen för förslaget och som ensam skall godkänna listan över förbjudna webbplatser.

Som flera andra inte varit sena att påpeka är ju det här ren idioti. För att inte säga moralism. Vuxna människor i landets ledning skall alltså inte få använda internet som de vill?! Att över huvud taget ha med sex och pornografi på listan finner jag direkt äckligt – en nymoralismens kvävande stank.

Så länge tjänstemän och ministrar håller sig inom lagens råmärken och sköter sina jobb, anser inte jag att vare sig förvaltningschefen eller någon annan har ett jota att göra med vilka sidor de besöker. Vad mig anbelangar får de onanera med gurkor på arbetstid om de så skulle vilja, så länge de gör det de skall i övrigt.

Så har då Centerpartiet bitit i det sura äpplet och svängt om i sin hjärtefråga kärnkraften, och regeringen står därmed enad bakom en ny energipolitik. En energipolitik där förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer hävts. Och en energipolitik där samtliga miljömål ligger i linje med EU:s krav (eller en eller några få procentenheter högre).

Som naturvän vet jag inte om jag skall känna mig nöjd eller besviken. Jag är i varje fall inte förvånad. Beslutet ligger så att säga i linje med alliansledarnas till synes obändliga vilja att visa upp ett ledarskap där enighet och stabilitet tycks väga tyngre än något annat. Tyngre än partipolitik. Tyngre än ideologi. Tyngre än risktagande. Tyngre än drömmar. Med tanke på tidigare högerregeringars inte allt för lysande ekonomiska track record kan jag inte påstå att jag är förvånad över att man den här gången bestämt sig för att inte ta några onödiga risker.

Jag hade naturligtvis helst sett att man hade bestämt att all energi skulle vara förnyelse- och hållbar, och att alla fosila bränslen skulle avskaffas, omedelbums. Realismen i denna önskan kan jag dock inte redogöra för… Maud Olofsson hävdar att omställningen till förnyelsebara energikällor kommer att ta tid och att kärnkraften därför kommer att vara en fortsatt nödvändig del av svensk energipolitik.

Peter Eriksson (MP) hävdar å andra sidan att det här beslutet bara kommer att försena övergången till miljövanliga alternativ. Vem som har rätt vet jag inte, men jag håller med Eriksson om att regeringens energipolitik hur som helst borde ha varit betydligt mer ambitiös. Och visst känns det i själ och hjärta fel när Olofsson säger att kärnkraften kommer att vara en nödvändig del av svensk energipolitik ”för överskådlig framtid”. Det kan vara väldigt länge det…

Att jag är utbränd kan inte ha undgått någon som har läst några rader av den här bloggen. Jag återkommer till – och hintar om det – med en kanske snudd på tröttsam förutsägbarhet. Inte för att jag på något sätt skulle försöka lyfta upp självömkandet till en egen konstform, utan för att utbrändheten spelar en högst reell roll i mitt liv, samt för att jag hoppas att någon läsare kanske skall kunna finna informationen nyttig. Fler än en gång har jag förklarat sjukdomen för ”friska” bekanta, med resultatet att jag fått dem att uppmärksamma och reflektera över stressnivån i deras eget liv, något som jag tror är mycket värdefullt.

Nå, nog om det för stunden. Det jag nu tänkte raljera över är vikten av vila och – om möjligt – sömn, för att ge en slutkörd hjärna tid att ladda om batterierna. Även fast jag varit sjukskriven i två och ett halvt år nu, och har vilat en hel del, är det först nu de senaste dagarna jag själv förstått sömnens betydelse.

Jag har aldrig haft sömnproblem, och har jag känt mig trött har det alltid känts naturligt att försöka varva ner och ta det lugnt ett tag. Gott så. Det är dock som sagt bara först nu på sistone som jag förstått att det inte räcker med att bara sova när man känner sig fysiskt trött.

Jag håller som bäst på och återhämtar mig efter mitt livs kanske första riktiga influensa, och har sedan den slog till för snart två veckor sedan sovit mer och oftare än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Och jisses vad mitt huvud känns bättre nu jämfört med innan! Idag besökte jag två stora affärer (Överskottsbolaget samt en second hand-affär), biblioteket samt en släkting, och läste dessutom en del i en bok under mina bussfärder. Vilken som helst av dessa aktiviteter hade ”normalt” sett med största sannorlikhet gett mig huvudvärk och kanske lite yrsel. Idag orkade jag dock med allt, med endast lite lättare huvudvärk som resultat när jag till sist var på väg hem!

Jag förstår nu att det troligtvis är det myckna sovandet som är nyckeln till denna förbättring. Oavsett om jag känner mig fysiskt trött eller bara lite ”sliten” i huvudet så försöker jag nu lägga mig och sova när jag kan. Jag tror detta är ett bra tips till alla och envar som pressat sig själv för långt: vare sig kroppen är trött eller ej, ta dig en tupplur för huvudets skull.

På sistone har det hänt att jag plockat fram gamla (2002) Need for Speed: Hot Pursuit 2 för att njuta av lite snabb och fartfylld racing. Spelet är i mitt tycke inte lika bra som dess fenomenala efterföljare Need for Speed: Underground, men eftersom det är äldre flyter det istället på betydligt bättre på min grafiskt begränsade lilla laptop.

Spelet är rätt så uppmärksamhetskrävande, med riktigt känsliga kontroller. Följdaktligen måste man vara rätt så fokuserad när man spelar, annars förlorar man snabbt i placeringarna. Personligen nöjer jag mig med något enstaka lopp åt gången, för att inte överanstränga huvudet.