Maiburogu

Strax efter flytten till Falun, för ett par veckor sedan, drog jag på mig den jobbigaste förkylning jag haft på år och dar, och jag är inte riktigt frisk ännu. Jag spenderar dagarna så lugnt jag kan, omgiven av plädar och koppar med varmt te och honungsvatten. Och så inreder jag min nya lägenhet, en sak i taget.

För att liva upp lite har jag piffat upp den här bloggens design litet: dels med en ny toppbild och logga, som i skrivande stund kan ses längst upp på sidan, och dels med en liten breddning av sidan med 20 pixlar. Jag tycker det får bloggen att se lite fräschare ut 🙂

Komma rätt, komma fel och komma till punkt, av Lynne Truss och Eva Halldinger.

Har du någonsin blivit kallad språkpolis? Stör du dig så till den grad på särskrivningar att du någon gång seriöst övervägt att ta lagen i egna händer och korrigera en felstavad skylt eller företagsnamn medelst spritpenna? Eller vill du helt enkelt lära dig att bättre hantera de svenska bindetecknen med allt vad det innebär i form av komman, tankstreck, kolon, semikolon, apostrofer etc (de har nämligen fler nyanser och användningsområden än du nog kan ana)? Då är den här boken en riktig guldgruva för dig! Personligen hjälpte den mig att fylla ett både stort och ytterst genant hål i min allmänkunskap som jag burit med mig allt för länge: nämligen betydelsen och användandet av semikolonet.

Texten är dessutom ymnigt kryddad med exempel på den torraste och mest krampaktigt frampressade humor jag sett på år och dar (och jag gillar torr humor!), vilket gör boken – om än inte till en skrattfest – så ändock till ett långt mer lättläst och underhållande verk än någonsin någon mer ordinär lärobok.

Skaffa den här boken, läs den, och hjälp oss språkpoliser att sprida kunskap, tydlighet och skönhet i vårt särskrivna och felstavade samhälle. Folk må inte tacka dig från djupet av sitt hjärta, men du vet att du gör det för en god sak.

Betyg: fyra av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Det finns massor med texter jag känt för att skriva de senaste dagarna, men just för stunden har jag valt att lägga min tid och energi på att packa – jag håller nämligen på och flyttar. Packandet har pågått i makligt tempo i en vecka, men nu är allt klart och jag håller nu bara på och städar och torkar. Imorgon går flyttlasset från Sundbyberg, där jag bott i knappt två år, till min uppväxtstad: Falun!:)

Long story short så har jag tröttnat på att bo i andra hand. Jag har inte haft ett eget hyreskontrakt sedan jag flyttade till Stockholmstrakten för nästan tre år sedan (det första året bodde jag i flickvännens dåvarande lägenhet), och jag tror inte att det är en optimal situation för någon som lider av utbrändhet och behöver lugn och stabilitet. Så för första gången på mer än tio år bär nu lasset av tillbaks till mina ”hemtrakter”.

Jag hoppas kunna skriva lite fler inlägg när flytten är avklarad och bohaget är uppackat igen.

På SVT.se gick igår söndag att läsa följande:

Bostäderna i Karlshamn i Blekinge värms upp av spillvärme från Mörrums bruk. Ägaren Södra Cell säger sig kunna leverera värme också från sina övriga massabruk – [värme]energi motsvarande en kärnkraftsreaktor – men får inte.

Här talar vi alltså om enorma mängder värmeenergi som tillåts gå till spillo, helt i onödan. Energi som om den togs tillvara, inte bara från företaget Södra Cells anläggningar utan potentiellt från anläggningar över hela landet, skulle innebära en fantastisk effektivisering som skulle kunna hjälpa till att spara stora mängder pengar, energi och i förlängningen miljöpåverkan. Viktigt, inte minst med tanke på klimatkrisen. Kanske skulle spillvärmen från en stor mängd fabriker också kunna tas till vara. Den potentiella energi- och miljövinsten är svindlande! Man får hoppas att liknande energisparande initiativ inte hindras i Tyskland och andra länder, med sina kolkraftverk.

Men vad hände egentligen med den här nyheten? Jo SVT förärade den inte ens med en egen sida (till skillnad från i stort sett alla andra nyheter de lägger upp), så efter ett knappt dygn hade den halkat av förstasidan och försvunnit ut på elektronernas soptipp, och inga andra medier plockade heller upp den.

Beklagligt.

Sveriges Radio P1:s Vetandets värld rapporterade idag om den växande marknaden för kommersiell klimatkompensation:

Den frivilliga utsläppsmarknaden har trefaldigats under ett år. Många företag väljer att klimatkompensera.

Tanken är att man ska minska utsläpp i tredje världen istället för att ändra sin verksamhet här i Sverige.

Programmet höll sig föredömligt neutralt och opartiskt, och avstod till min stora lättnad från att försöka initiera något slags oproportionell häxjakt; man nöjde sig istället med att konstatera att det på lång sikt finns brister i det sätt på vilket svenska (västerländska) företag nu försöker köpa sig fria från sitt ansvar att försöka minska sina egna utsläpp här på hemmaplan.

Kort sagt kan bristerna – bortsett från eventuella moraliska aspekter – sägas ligga i att det ter sig osäkert huruvida man kan garantera att de träd som exempelvis bönder i Afrika får betalt för att plantera, och som är tänkta att absorbera en viss mängd koldioxid, verkligen kommer att få stå kvar länge nog för att hinna göra just det. Att de inte huggs ner i förtid för att exempelvis användas som bränsle. Det är nämligen möjligt (och fullt troligt) att folket som bor i områdena egentligen är i betydligt större behov av kraftverk och liknande utrustning än böljande bildsköna skogar.

Jag tror och hoppas dock att dessa brister kommer att kunna åtgärdas inom en nära framtid, efterhand som marknaden mognar. Speciella certifieringar som garanterar att bönderna får skäligt betalt, och kanske till och med att bönderna garanteras tillgång också till kraft och vatten etc. Och gärna också certifieringar som kräver att företagen också försöker minska sin miljöbelastning ytterligare här hemma. Allt detta tror jag kommer att komma i sinom tid, då det skulle innebära tydliga konkurrensfördelar för företag som vill visa sig klimatansvarsfulla. Om inte så bör det kunna lagstiftas därom.

Eventuella moraliska argument mot att ”köpa sig ett klimatsamvete” ger jag inte mycket för. Jag älskar naturen och anser att den är det viktigaste och mest fantastiska som finns, men vi lever i en global värld och koldioxiden vet inga gränser. Det gäller att se till jordens hälsa som helhet.

Jag startade den här bloggen i juli förra året, och då vi nu kan läsa 2009 i almanackan känns det kul att – likt exempelvis Pocketpocketpocket och Du är vad du läser – göra bokslut.

Jag kan konstatera att jag efter att ha startat upp bloggen med några recensioner i juli fick upp farten på skrivandet rejält i augusti, men att jag därefter, efter att ha fastnat i World of Warcraft-träsket, var tämligen oproduktiv under resten av året med endast något enstaka inlägg per månad… Jag kan dock trösta mig med att folk då redan börjat hitta hit, och att jag därför på sistone ligger relativt konstant på ca 400 träffar per månad.

Av de besökare som hittat hit har ungefär hälften kommit via någon av de stora nyhetssajterna (SvD etc) då jag skrivit om någon specifik nyhet, och hälften via sökmotorer då folk framför allt letat information om boken Munken som sålde sin Ferrari samt om utbrändhet. Att så många hittat hit som är eller är intresserade av utbrändhet värmer mitt hjärta, då jag – föga förvånande – är särskilt intresserad av just det ämnet.

Avslutningsvis hoppas jag att 2009 skall föra med sig mer av allt – åtminstone av det goda. 😉

Jag har en benägenhet att göra saker antingen väldigt mycket eller inte alls. Har jag någon uppgift som måste göras så har jag en tendens att antingen oroa mig över den alldeles för mycket, eller försöka göra den så perfekt som det bara är möjligt. Mer än vad som är lämpligt alltså. Likaledes, har jag någon trevlig aktivitet att ägna mig åt så är det lätt hänt att jag också ägnar mig åt den alldeles för mycket (gärna för att slippa tänka på vad jag egentligen borde göra). Det är helt enkelt den sortens människa jag är: lite för gränslös, helt enkelt. Inte så förvånande att just perfektionister har en tendens att bränna ut sig. 😉

Två ”beroenden” jag haft under mer eller mindre lång tid känns det dock nu som att jag lyckats ta kontroll över:

World of Warcraft
Ända från slutet av augusti fram till början av december spelade jag alldeles för mycket World of Warcraft. Flera timmar om dagen, trots att det gav mig värre huvudvärk, och trots att jag tidvis borde ha ägnat mig betydligt mycket mer åt min flickvän.

När jag efter mycket spelande till slut dock nådde upp till det mål jag satt upp – att nå upp till spelets (då) högsta nivå och kunna införskaffa den senaste expansionen till spelet – fann jag dock att mitt intresse för spelet falnade rejält. Jag hade ju nått målet; spelet i sig hade jag egentligen i ärlighetens namn sedan länge tröttnat på. Nu spelar jag bara en bråkdel av vad jag gjorde tidigare.

Light-cola
Efter att ha runt en halvliter light-cola (främst Pepsi Max och Coca Cola Light) om dagen i flera års tid, dricker jag nu sedan en dryg månad tillbaka bara cola någon gång ibland. Om jag går på café eller så – och då enbart p.g.a. att det är godare än (mineral)vatten. Jag trodde faktiskt att abstinensbesvären skulle vara värre men, nej, jag känner inget större sug.

Kanhända beror avsaknaden av abstinensbesvär på att jag försökt att ytterligare sänka kraven på mig själv. Tidigare drack jag cola mycket på grund av att jag trodde mig behöva koffeinet för att orka prestera mer. Jag vet inte om det upplevda behovet var reellt eller enbart inbillat, men när jag nu tillåter mig själv att ta det lugnare känner jag helt enkelt inget behov av uppiggande koffein.

Kanske närvaron av ett beroende är en signal på bristande livskvalitet? 🙂