Maiburogu

Sveriges Radio P1:s Ekot Special handlade idag om hur man skall förmå engagera svenska folket för europaparlamentsvalet 2009. Intresset för valet till europaparlamentet har visst tidigare varit minst sagt ljumt (dryga 30 % valdeltagande, att jämföra med över 80 % i senaste riksdagsvalet) och man frågar sig hur i all sin dar man skall få folk att bry sig mer. Kan möjligen ökad politisk humor vara lösningen? Stämningen var gravallvarlig och ögonbrynen troligtvis rejält rynkade.

Nå, som situationen är nu, förstår jag folks svala intresse. EU-besluten känns fjärran på fler än ett sätt, inte minst då de ju måste legitimeras i den svenska riksdagen innan de ens kan införas officiellt. På nyheterna brukar EU knappt ens nämnas. Med FRA-lagen i färskt minne känns dessutom mitt förtroende för yrkes-/toppolitiker överlag rejält naggat i kanten; man frågar sig helt stilla hur men som väljare i det lilla landet Sverige över huvud taget skall kunna hoppas på att kunna påverka politiken inom det stora EU när inte ens vårt inflytande över vårt eget land känns helt klart alla gånger. Men hur som helst – cynism är knappast en väg ur problemet. Och jag är faktiskt för överstatlighet, exempelvis gällande miljöpolitiken.

Kan jag få föreslå ett fem minuters EU-politikinslag varje vardag i Rapports 19:30-sändning? SVT är ju trots allt Public Service, och politiken som påverkar oss borde lyftas fram bättre även fast den inte alltid avhandlas i riksdagen (eller ens i Vita huset). Med en daglig rapportering om de beslut som tas/kommer att tas, tror i alla fall jag att EU-politiken sakta men säkert skulle flytta fram sina positioner i folks medvetanden. Ett medvetande som också skulle leda till ökat intresse.

Så här på nyårsdagens morgon lyssnade jag till Meny i Sveriges Radio P1. Där intervjuades diverse matkunnigt folk, varav en – en kock på ett värdshus tror jag – framförde tron och förhoppningen på ökade framgångar för lokalproducerad mat. Förvisso kan han ha haft ett mer än negligerbart särintresse i frågan, men jag hoppas ändå att han har rätt.

Jag minns från mina utlandsstudieår med förtjusning hur högt det matälskande japanska folket värderar lokalproducerad mat och lokala specialiteter. Vilken stad och vilket län man än kom till – till och med små byar kunde skilja sig åt(!) – fann man att de minsann hade egna lokala specialiteter att stoltsera med. Nå, nu kan jag inte påstå att det japanska köket traditionellt haft så mycket större variation och spännvidd än det svenska, men det är i detaljerna skillnaden ligger; hur de traditionellt använt de råvaror de haft tillgång till. Vet du till exempel på hur många olika sätt man kan använda sojabönor? Nej, inte jag heller – men många är det. Japaner tycks mig ha ett oändligt mycket större intresse för och kärlek till mat än oss svenskar, generellt talat, och jag tror det är därför de bryr sig mer om lokala specialiteter.

Jag hoppas att den ökande miljö- och klimatmedvetenheten kommer att leda till att vi får mer närproducerad mat, och i förlängningen också en revival för den lokala kokkonsten. Kanhända kombinerat med begränsningar av flygtrafiken (ärligt talat – hur kul är det att ligga och steka sitt fläsk på en fjärran sandstrand?) skulle den lokala kokkonsten kunna spela en viktig roll inte bara för de lokala bönderna, utan också för den lokala identiteten och hela den inhemska turistindustrin.

När jag läser Blogges översiktliga genomgång över alliansregeringens år vid makten blir jag, som så många gånger tidigare, påmind om att jag – troligtvis likt de flesta andra väljare – inte kan finna mig klart tillrätta på vare sig den högra eller den vänstra planhalvan av det politiska spektrat. Mina politiska åsikter är helt enkelt något spridda; en mix av social omtänksamhet och ordning och reda.

Å ena sidan hyser jag en del åsikter och värderingar som traditionellt brukar tillskrivas högern:

• Högre krav på lärare och elever, samt mer ordning i skolan.
• En rejäl ökning av antalet poliser.
• En restriktiv skatte- och utgiftspolitik.
• Förenklingar för (speciellt de små) företagen. Exempelvis en uppluckring av LAS.
• Liberalt vurmande för den personliga integriteten.
• Legalisering av prostitution.
• Legalisering av aktiv dödshjälp.
• En ickerestriktiv pornografilagstiftning tror jag också passar in här.

Kort sagt, en politik som närmast kan liknas vid det intryck man får av en snabb genomläsning av en typisk lärobok i nationalekonomi, med en lätt föraktfull osentimental syn på de svaga. Folk skall få ta ansvar för sina egna liv.

Å andra sidan hyser jag också några åsikter som brukar återfinnas till vänster på skalan:

• Minskade inkomstklyftor.
• Eventuellt ökade regleringar av företagen.
• En boendepolitik ämnad att minska segregationen.
• Tvingande folkhälsofrämjande åtgärder, såsom förbud mot droger samt en restriktiv tobak- och alkoholpolitik.

En kraftigt skärpt och upprioriterad miljöpolitik tror jag också kan passa in här (eller också ligger miljöperspektivet utanför den traditionella blockpolitiken).

Kort sagt en politik som styr mer med hjärtat än med grundboken i ekonomi, och som ibland faktiskt inte anser att den enskilde individen fritt skall få bestämma vilket gift den skall få stoppa i sig.

Kanhända är jag helt enkelt något för pragmatisk för att vilja gömma mig bakom någon specifik ideologi; liberalism, socialism etc. Jag tror inte att något visst tankesätt, likt en naturlag, kan styra alla de politiska beslut som skall tas i ett samhälle, utan jag tror man kan tillåta sig att vara något mer flexibel.

Medelst miljövänligt transportmedel – tåg – har jag förflyttat mig norrut från Stockholm till den stad som jag kallar min hemstad: Falun. Den stad som jag tillbringade större delen av min uppväxt i, från lekis till och med gymnasiet. Här firar jag jul med min mor, och inom någon dag skall också mina morföräldrar hälsas på, samt eventuellt någon mer släkting i området. Och självklart hälsar jag också på en kär barndomsvän.

Det har gått åt en hel del huvudvärkstabletter de senaste dagarna, men nu är pyntet framme, granen dekorerad och julmaten hemburen, så nu ser jag fram emot rätt så lugna dagar tills jag skall återvända till Stockholm efter nyår. Jag skall läsa lite grand, försöka teckna något, samt färdigställa en ny hemsida jag håller på med (mer info om det snart). Så nu återstår bara att önska en särdeles fin, trevlig och:

Det var intressant att lyssna till debatten mellan Miljöpartiets f.d. språkrör Birger Schlaug och Jonas Frycklund, ekonom på Svenskt Näringsliv, i P1:s Studio Ett igår. Debatten gällde huruvida vi kan konsumera oss ur krisen och om det är bra att konsumtionen ständigt förväntas öka, och föga förvånande hade Schlaug och Frycklund olika åsikter i frågan.

Det som jag fann mycket intressant var hur Svenskt näringsliv, företrätt av Frycklund, konsekvent vägrade svara på varför vi ständigt skulle konsumera mera. Då jag har studerat ekonomi i några år förstår jag mycket väl konsumtionens betydelse för ekonomin, men jag delar faktiskt Schlaugs ifrågasättande av konsumtionsökningen. Mer realistiskt vore väl att konsumtionen låg mer eller mindre konstant över tiden, med variation med avseende på konjunktur, inflation och befolkningstillväxt?

Som det är nu så förväntas den årliga konsumtionen och julhandeln slå rekord varje år. Allt annat skulle vålla mycken bestörtning. Mycket riktigt tycktes det enda alternativet till ökad konsumtion för Frycklund vara att konsumtionen minskade, med sänkt BNP, ökad fattigdom och misär som följd.

Schlaug hävdade också att eventuella miljövinster i och med ersättandet av gamla miljöfarliga produkter med nya, mer miljövänliga dito, mer än äts upp av den miljöbelastning ökad produktion ger upphov till. Jag delar inte Schlaugs åsikter i allt, och självklart spelar det roll vilken tidshorisont vi tittar på här, men stämmer det är det verkligen intressant.

Jag förstår faktiskt inte hur det kan velas så med stenkastande ”demonstranter”, var än de sticker upp sin fula nuna. Nu senast i de kravaller i Grekland som media nu rapporterat om i en dryg vecka.Istället för att kraftfullt fördöma dem hörs mest vaga beklaganden och hänvisningar till att kravallernas omedelbara orsak står att finna i det faktum att en ”demonstrant” skjöts till döds av polis. Att polisen skjöt i nödvärn då en grupp stenkastande ungdomar anföll dem, och att en teknisk undersökning visat att kular dessutom var en rikoschett, nämns endast i förbigående. Detta gör mig högeligen irriterad.

Att demonstrera är en rättighet i en demokrati – att använda grovt våld är det inte. Fråga vilken medicinskt kunnig person som helst så är jag övertygad om att de kan bekräfta att stenkastande kan vara direkt livsfarligt. Att kasta gatsten är i mina ögon detsamma som att i brått våld skjuta med ett vapen. En enda gatsten kan orsaka grov kroppsskada, invaliditet och till och med döden. Samt oro och sorg för den drabbades närstående.

Jag har ingenting till övers för den här sortens ”demonstranter”. Att förstöra, stjäla, misshandla och försöka ha ihjäl andra människor är förkastligt. De är brottslingar, och skall ses som och behandlas som sådana.

LouiseP uppmärksammar att den australiska högsta domstolen bestämt att erotiska teckningar av Simpsonbarnen är att beteckna som barnporr.

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.