Maiburogu

Drottning Silvia visar oavsiktligen väldigt effektivt hur ”trygghetsskapande” lagar kan spridas från land till land, utan närmare kritisk granskning, i Ekots Lördagsintervju i Sveriges Radio. Också Svenska Dagbladet uppmärksammar detta. Drottningen förespråkar nämligen att Sverige borde införa en tittförbudslag som gör det olagligt att titta på barnpornografi, med motiveringen att en sådan lag redan införts i både Norge och Danmark. Med tanke på drottningens starka engagemang för barns fri- och rättgheter kommer inte detta utspel helt som en överraskning.

Jag må vara rojalist, men jag stör mig på drottningens i det här fallet helt känslomässiga resonemang. Är det bara jag som kom att tänka på The Simpsons ”Won’t somebody please think of the children!?” av följande citat?

– När det gäller att skydda barnen så kan man fråga sig vad som är viktigast. Vad är då den personliga integriteten? Det gäller barnens lidande. Jag tycker att barnen går före. Jag tror att våra politiker kanske vill titta hur det är i Norge och Danmark och hur de har löst den här frågan.

Jag förnekar inte att barns väl och ve är viktigt eller att sexualla övergrepp mot barn inte är fruktansvärda, men med liknande känslomässigt drivna argument är det möjligt att driva igenom i stort sett vilka lagar som helst. Lagar som i efterhand kanske inte visar sig ha varit en så bra idé. Reflexmässigt vill ju (de flesta) människor skydda sina barn, vilket leder till en aldrig sinande förbudskultur där man försöker utplåna alla risker för allting – något som ju naturligtvis är en omöjlighet. Detta är något som David Eberhard mycket lysande påpekar i sin bok I trygghets-narkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet.

Faktum är ju att de skydd som finns i den svenska barnpornografilagstiftningen torde vara mer än nödvändiga allaredan. Innehav av dylikt material är olagligt, och det kombinerat med polisens barnporrfilter (där sidor med barnpornografi spärras från åtkomst för medborgarna) torde dessutom redan göra det olagligt att titta på materialet? Förvisso förmodar jag att det är tekniskt möjligt för såväl brottslingar, pedofiler som andra teknikkunniga människor att försöka kringgå detta filter medelst proxys och andra metoder, men lyckas de med det torde de väl också utan problem kunna undgå upptäckt, i vilket fall en tittförbudslag hur som helst väl vore tämligen verkningslös?

Under åren då jag studerade i och om Japan hände det att jag stötte på uppfattningen att japaner i gemen verkade väldigt konforma, uniforma och opersonliga. Inte nog med att asiater överlag är födda med svart eller nästan svart hår och mörka ögon hela bunten, grupptrycket är mördande starkt också. I skolan tvingas de ha skoluniformer, och ute på arbetsmarknaden tvingas de likaledes bära mörk kostym (eller vilken klädsel företaget nu förväntade dem att bära). Som det japanska talesättet så skoningslöst deklarerar:

Den spik som sticker upp, kommer att slås ned.

Såå opersonligt och såå trist. Inte alls som i Väst, där individualismen hyllas och människor tillåts vara den de är. Denna uppfattning uttrycktes både med överlägsen ton i den västerländska (huvudsakligen amerikanska) litteraturen på området, som av nervösa japaner och aningslösa svenskar.

Så fel man kan ha.

Förvisso hyllas individualismen både i Väst som internationellt, och kanske finns den också i det stora landet i väster, men här i Sverige är den föga mer än en klyscha – en illusion ur kontakt med verkligheten. En illusion man gärna tror på, men som i realiteten inte har mer med verkligheten att göra än myten om den svenska synden och sexuella öppenheten (läs gärna boken Porr: en bästsäljande historia av Mattias Andersson för mer om den historien).

Sanningen är den att svenskar tycks vara större offer för grupptryck och ängslighet för att inte passa in än något annat land jag besökt. Förvisso har vi väldigt få officiella klädkoder – såvida vi inte skall gå på nobelmiddag – och visst är det mycket få företag utanför vård, polis och snabbmatsbranschen som har uniformsliknande arbetskläder, men hur ”fritt” klär vi oss egentligen?

Sällan blir detta mer tydligt än under vinterhalvåret. Svart, svart, svart. Vart man än vänder sig möts man av horder av etniska svenskar klädda i svart. Hur kul är det på en skala?! Visst, det är inget som officiellt tvingar folk att bära svarta kläder, utan de gör det väl för att det ”ser tufft ut”, men sanningen att säga är det ju inget annat än ett uttryck för ängslighet att inte passa in bland alla andra svartklädda. I skolan, på jobbet, på fritiden. Att få passa in i den (mörk-)grå massan – inte dra blickarna till sig genom att till exempel ha på sig en illrosa jacka eller en snäv kjol. Jantelag, grupptryck – kärt(?) barn har många namn.

Jag stör mig ärligt talat på detta – inte minst på det faktum att svenskar i sin feghet inte rakryggat erkänner det, utan istället väljer att blunda för faktum. Man vill så gärna tro att man är i kontroll, men icke. Vilket får mig att minnas en seriestripp jag läste för många år sedan (jag minns tyvärr inte vilken), där en liten pojke funderar om sig själv något i stil med:

– Jag är unik! Speciell! Inte som alla andra!
Han funderar en stund och utbrister sedan uppgivet:
– Så himla oorginellt…

I den uppåtgående solens land (Japan) tvingas skolbarn förvisso bära skoluniform, och också de flesta företag har sina egna uniformer – från servitriser till kontorsfolk – men detta tycks enligt min erfarenhet inte begränsa dem. Istället inspirerar det folk till att klä sig snyggare, intressantare och personligare när de har möjlighet, och det har också, är jag övertygad om, hjälpt till att ge upphov till en otroligt färgstark populärkultur och otaliga subkulturer. Detta är något som jag tycker är otroligt spännande och faschinerande, och är en av orsakerna till att mitt starka intresse för Japan väcktes för många år sedan.

SVT:s program Uppdrag gransknings avslöjande igår (081022), att Vägverket i sin utredning om och propagerande för Sveriges dyraste infrastrukturprojekt genom tiderna – Förbifart Stockholm – gjort rena glädjekalkyler och helt bortsett från inte bara miljöfrågan utan också ett flertal andra faktorer, var i sanning en ögonöppnare. Inte nog med att Vägverket bortsett från en massa experters och utredares invändningar om inte bara miljöpåverkan utan också om kostnader och samhällsnytta (på sikt förutspår expertisen att förbifarten tvärt om kommer att öka trafikproblemen – inte minska), man (Vägverket) tycks inte heller dra sig för att ta till direkta olämpligheter för att få igenom projektet.

Såg ni inte programmet så rekommenderar jag verkligen att ni tar en titt – webbsändningen kan nås via programmets hemsida, och varenda minut är mycket sevärd. SvD skriver också om programmet, likaså gör miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på debattsajten Sourze.

Wetterstrand, som också intervjuas efter själva dokumentären på Uppdrag gransking, ifrågasätter likt dokumentären projektet och Vägverkets metoder, och ifrågasätter också varför Vägverket över huvud taget fick i uppdrag att utreda lämpliga trafiklösningar – inklusive vägar, spår- och båttrafik. Vägverket tycks ha varit minst sagt jäviga, i och med att de förkastat alla andra alternativ än just en motorväg mellan Kungens kurva i söder och Häggvik utanför Sollentuna i norr. Vägverket vill föga förvånande att det skall byggas just vägar.

Wetterstrand förespråkar istället, precis som utredarna, enbart mindre vägarbeten och istället kraftigt utbyggd spårtrafik – en lösning som spås bli betydligt bättre för miljön, och också billigare och bättre ur samhällssynpunkt. För samma kostnad som (Vägverkets glädjekalkyl för) Förbifart Stockholm föreslår hon inte bara att stockholmsproblemet skulle kunna lösas utan att man dessutom skulle kunna lösa trafikproblemen i ytterligare fem städer.

Jag håller helt och hållet med Wetterstrand i detta, och jag får erkänna att Miljöpartiets chans att återigen få min röst i nästa val har stigit.

Hela situationen, där Vägverket förespråkar stora och dyra vägprojekt utan större hänsyn till samhällsnyttan därav, ivrigt påhejade av stora byggbolag och andra kommersiella intressen som ser fram emot nya områden att exploatera och tjäna pengar på (och det är väl knappast ett okänt faktum att den svenska byggranschen är dyr, ineffektiv och korrupt), påminner mig om hur situationen länge varit (är?) i Japan. Också i Japan har nämligen också byggandet av vägar länge förespråkats av berörda regeringsministerier (nuvarande MLIT – Ministry of Land, Infrastructure, Transport and Tourism) – finansierat med skattepengar. Byråkraterna har mycket makt i Japan, och faktum är att bensinskatten länge varit dedikerad till just underhåll och byggande av vägar, oavsett om det finns behov därav eller ej. Såvida ingenting drastiskt hänt under de senaste åren sedan jag var där så är väl situationen där densamma än idag. Vägar har byggts kors och tvärs, över under och igenom berg. Aldrig har jag sett så mycket vägarbeten (en gång råkade jag till och med på en helt övergiven 6-8-filig motorväg mitt ute i landsbygden) som under mina år där borta. Någonting får mig att misstänka att korruptionen och resursslöseriet inte är helt frånvarande här i Sverige heller…

Jag har länge stört mig på den klart (likhets-)feministiska och vänstervridna ton som präglar framförallt Sveriges Radio P3 (den är inte lika framträdande i P4 eller i min favoritkanal P1, men helt frånvarande är den inte heller där). Huruvida den är så illa dold just där eftersom kanalen riktar sig till en yngre publik, som SR ämnar fostra i sin avbild, eller huruvida det enbart beror på att kanalen tillåtits leva sitt eget liv då huvuddelen vuxna ändå aldrig rattar in den, låter jag vara osagt, då jag helt enkelt inte vet.

Närhelst man slår på kanalen kan man vara i det närmaste bergsäker på två saker:

1. Radioprataren uttrycker åsikter och attityder från den vänstra halvan av det politiska spektrat – aldrig till höger om mitten
2. Han/hon är antingen homosexuell man, eller kvinna med queer-tendenser

Allt detta märks inte minst i deras attityder till och bemötande av personer med motsatt åsikt. (Nej jag har inga bevis, utan det är enbart mitt eget högst personliga intryck.) Politisk korrekthet är tydligen ledordet. Hur som helst, varför stör jag mig då på detta? Är jag månne sverigedemokrat, eller åtminstone moderat? Nej, faktum är att mina politiska åsikter brukar ligga någonstans i mitten av den politiska skalan. Jag har röstat både till höger och till vänster. Tycker jag illa om bögar då, eller anser jag att kvinnans plats är i hemmet? Nej, det gör jag inte heller. Jag tror på jämställdhet och lika lön för lika arbete etc, och är för könsneutrala äktenskap. Så länge människor följer lagen anser jag att vem som helst skall få vara ihop med vem som helst och göra vad som helst.

Det jag stör mig på är snedvridningen. SR är mig veterligen tänkta att vara neutrala och opartiska, och inte förespråka några speciella åsikter, och detta borde gälla också för P3. Se till att anställa personer som uttrycker motsatta åsikter också, eller lär er åtminstone att dölja era åsikter bättre. Den bild som målas upp känns helt enkelt inte vare sig neutral eller representativ för folket i stort.

Döm därför om min förvåning – och illa dolda förtjusning – då jag fick reda på att Paolo Roberto  i en intervju i P3 här om dagen i det närmaste svor i kyrkan i och med att han rakryggat förklarade sig vara motståndare till feminismen. (Ett utdrag ur intervjun finns på SvD:s ledarblogg.) Han stod upp för de politiskt högeligen inkorrekta åsikterna att män och kvinnor (åtminstone till viss del) ÄR olika och att män och kvinnor själva skall få bestämma över föräldraledighet, arbetsfördelning, karriär och så vidare, utan att tvingas av staten eller få skrivet på näsan att könet enbart skulle vara en social konstruktion. Åsikter som säkerligen inte är så populära på de feministiska redaktionerna, men som troligtvis är desto mer representativa för det svenska folkets åsikter i stort.

Jag håller med honom om allt detta, och det är uppfriskande att se det övervägande positiva mottagande intervjun fått både inom bloggvärlden och på internetforum. Mängder av bloggar hyllar honom nu, exempelvis Grönarealisten där man i kommentarerna dessutom tar upp den intressanta och synnerligen relevanta problematiken i hur goda idéer förr eller senare alltid tycks spåra ur och kapas av extremister (i det här fallet feminismen av likhetsfeminister, Schyman, Rosenberg & co).

Innan jag hann skriva det här inlägget snappades nyheten också upp av den synnerligen trevliga TantraBlog. 🙂

Efter att både länge och väl ha dragit mig på grund av medlemsavgiften, som trots att den inte på något vis är oresonlig (550kr/år för medlemsskap och medlemstidning) ändå är kännbar för någon som är långtidssjukskriven, har jag nu äntligen gjort slag i saken och blivit medlem i Humanisterna. Det känns bra. Som ett slags statement, till viss del.

Humanisterna är en partipolitiskt obunden organisation som arbetar för det sekulära samhället, för rationalitet, vetenskap och medmänsklighet, mot religiös moralism och fundamentalism. De – eller kan jag kanske säga ”vi” nu – vill inte förbjuda någon religion och förnekar inte på något sätt människors rätt att bestämma över sin egen eventuella religiositet, men menar att samhället som grund skall vara sekulärt och inte premiera någon enskild religion. Bland annat.

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.
/Arthur C. Clarke

Men är inte Sverige redan sekulärt, kanske någon påpekar? Jo, tämligen. Kanske mer sekulariserat än något annat land på jorden till och med. Men ännu finns det saker att förbättra, och obekväma frågor att ställa. Och då den kristna kyrkans ställning fortfarande är väldigt stark i landet, och krig och konflikter världen över fortfarande startas och underblåses i olika religioners namn, så är det trots allt viktigt att stå upp för rim och reson, vetenskap och humanism. Människan har gjort allt för stora framsteg genom vetenskap och upplysning för att tyst sitta ner och låta miljarder människors liv och öden styras av sagor och villfarelser.

Det är därför jag valt att bli medlem i Humanisterna. Jag må tycka att den sekulära livssynen är en självklarhet – så självklar att det känns lite fånigt att stå upp för den till och med – men den är en självklarhet som förtjänar att hyllas.

Kroppsligt
Det kroppsliga tillfrisknande från utbrändheten fortgår, och så länge jag inte anstränger mig allt för mycket så är lite övergående huvudvärk och kanske någon enstaka yrselattack allt som påminner om att mitt huvud ännu inte fungerar helt som det brukade göra. Först när jag anstränger mig för mycket och/eller allt för länge (exempelvis med att läsa, skriva eller vara social) blir besvären med huvudvärk, yrsel, illamående och svårigheter att tänka riktigt besvärliga och påminner mig om varför jag faktiskt är sjukskriven. Men alla dessa besvär har blivit märkbart bättre, speciellt på sista tiden.

Själsligt
Själsligt och konstnärligt tumlar jag dock alltjämt runt i blindo. Jag är en mer eller mindre ängslig själ, med en kreativitet driven av kärlek, lust och glädje.

Det är dessa känslor jag försökt uttrycka i de teckningar som finns bland annat i mitt teckningsgalleri, och det är dessa känslor (någon eller flera av dem) som jag hoppats mina besökare ska känna inombords när de betraktar dem. Då jag inte hade någon flickvän när jag tecknade det stora flertalet teckningar var just teckningarna mitt enda utlopp för de känslorna. Man kan säga att tecknandet till viss del var ett substitut för den partner jag inte hade – ett utlopp för min kärlek.

Efter ett fruktansvärt förhållande som sårade min själ och troligtvis snabbade på fallet mot utbrändheten har jag nu sedan snart fem år en flickvän som jag älskar och som älskar mig. Som ett uttryck för livets ironi har vi dock tämligen diametralt olika intressen och personligheter, inte minst vad gäller vår inställning till konst och populärkultur. Det finns därför sedan några år tillbaka två hinder för min kreativitet: Dels är min flickvän det huvudsakliga målet för min kärlek och jag känner därför helt enkelt inte lika stort behov av att uttrycka den i konstnärlig form som tidigare, dels får jag dåligt samvete när jag tecknar eftersom jag vet att det är något som hon inte uppskattar.

På jakt efter en mening
Sådant är läget för närvarande. Jag vill verkligen skapa konst igen – skönhet och söthet är alltjämt något som jag vill uttrycka. Jag måste dock finna ett sätt att överkomma både min inre och min yttre kritiker.

Motivmässigt skulle jag också rent teoretiskt kunna utveckla mig: Då jag sedan länge tyckt om att teckna söta och sexiga unga kvinnor kan skalan sägas sträcka sig från det riktigt unga och söta i anime-/manga-stil (lolicon), till mer vuxna kvinnor i realistisk stil (fotografisk realism). På ena sidan väntar dock då säkerligen pedofilanklagelser, vilket skulle kännas både sorgligt och onödigt, och på den andra det tragiska faktumet att jag faktiskt inte kan teckna realistiska porträtt…

Jag har försökt använda modellfoton för att på så sätt förenkla den konstnärliga processen lite grand vad gäller poser och proportioner, men ännu så länge har resultaten inte varit odelat positiva. Det känns lite som fusk. Jag har också anmält mig till en tecknings- och målningskurs på Folkuniversitetet, få se om den upplevelsen kan ge mig en konstnärlig skjuts framåt. Kanhända behöver jag också söka ett nytt och utökat socialt sammanhang.

Jag har hittills försökt begränsa mig till att bara skriva inlägg här som jag tror att någon annan faktiskt kan tänkas ha någon nytta av att läsa – mestadels recensioner och informativa inlägg. Jag har dock kommit att fundera på om inte min prestationsångest och vilja att vara ”nyttig” rent oavsiktligt lett till att den här bloggen här blivit en något mer trist och opersonlig plats än den annars hade kunnat vara.

Jag skall därför försöka utmana min nyttighets gränser genom att posta lite mer ”flummiga” texter här framöver också. Lite mer tankar helt enkelt. 🙂