Maiburogu

Då: När utbrändheten var som värst, under det första året, hade jag huvudvärk konstant, dygnet runt, månad efter månad. Till råga på allt kunde den inte rås på med huvudvärkstabletter – på sin höjd kunde den ibland göras lite lite svagare. Till detta kom en oförmåga att tänka något som helst slags ”avancerade” tankar – typ att planera något, eller att beräkna något mer än enkelt plus och minus. Jag kunde heller inte läsa något slags ”seriös” text, typ faktabok, lärobok, avtal eller något annat slags allvarlig text. Min gräns låg vid några enstaka rader. Ovanpå detta var mitt minne kraftigt försämrat.

Hur jag klarade av mina universitetsstudier det sista halvåret innan sjukskrivningen är fortfarande en gåta för mig. Min hjärna fungerade inte, och jag kunde inte både lyssna och skriva samtidigt. Än mindre tänka.

Alla överträdelser över denna högst basala nivå resulterade i plötslig och ihängande stark huvudvärk kombinerad med ångest och obehag, ofta med illamående och/eller yrsel. Jag var över huvud taget otroligt känslig för intryck av alla de slag – allt som krävde att min hjärna tog in och bearbetade information, särskilt om det kom intryck av flera slag eller från flera håll på en gång. Att socialisera med fler än en människa i taget var en omöjlighet, och bara att vistas ute bland mycket folk (gå på stan, i affärer etc) var en plåga som snabbt tröttade ut mig.

Trots alla dessa begränsningar försökte jag förbereda mig för att starta eget företag(!). Jag läste affärslitteratur trots att det gjorde mitt huvud sämre och fördröjde mitt tillfrisknande, och jag gick på föreläsningar trots att jag knappt klarade av att sitta där.

Nu: Nu har ytterligare ett drygt år passerat. Efter 1,5 års övertalning från mina läkare gav jag i våras till slut med mig och började ta det riktigt lugnt, precis som det ju faktiskt var tänkt att jag skulle göra från början. Det har gett effekt.

Jag är alltjämt sjukskriven på heltid, men tecknen på återhämtning blir allt tydligare. Jag har inte huvudvärk varje dag längre såvida jag inte anstränger mig för mycket, och också stunderna av illamående är allt mer sällsynta. Jag kan lättare vistas ute bland folk, omgiven av intryck. Jag kan läsa någon timme om dagen, om än med täta pauser. Jag har gått en datakurs under våren, i rehabiliteringssyfte, och klarar med ordentliga pauser av några timmars sådan ansträngning per dag.

Över huvud taget är det kanske viktigaste att jag börjat lära känna mina nuvarande begränsningar bättre. Jag vet på ett ungefär vad som riskerar att bli ”för mycket”, och har därför allt större möjligheter att avbryta vad jag för stunden håller på med och ta det lugnt, och därmed minska risken för obehag. Det är dock fortfarande lätt hänt att jag går över gränsen.

Just för dagen har jag åter igen kraftig huvudvärk som inte ens en dubbel dos huvudvärkstabletter gjorde någon som helst skillnad mot, men detta beror nog huvudsakligen dels på att jag var till gymmet igår, dels att jag läste igenom avtalsvillkoren för en internetbank (något jag över huvud taget inte hade klarat av för ett år sedan), och dels för att jag besökte en av mina kusiner och hennes familj igår eftermiddag. Det här bloggandet tar också på krafterna, men förhoppningsvis mår jag bättre igen imorgon.

Jag hoppas kunna prova på något slags arbetsträning på kvartstid den här hösten. Det är mitt nuvarande mål. Karriärsplanerna inför framtiden får vänta ett tag till.

Jag kom att tänka på problematiken med en allt för hög alkoholkonsumtion när jag hörde Sveriges Radio P4 rapportera kring ämnet igår. Då jag inte druckit en droppe alkohol på två år, och dessförinnan bara drack någon centiliter om året i genomsnitt, skulle jag inte påstå att jag har ett alkoholproblem per se, men jag kan lugnt konstatera att min relation till alkoholen är ansträngd. Jag ogillar verkligen att ikläda mig offerrollen, men i det här fallet är faktiskt den huvudsakliga anledningen mina tankar kring min far och hans bruk av alkohol. Han var nämligen alkoholist, fram tills hans allt för tidiga död för några år sedan.

Utan att gå in på några detaljer i hans olyckliga öde kan jag bara konstatera att jag sällan kunnat nudda en droppe alkohol i mitt liv utan att instinktivt känna obehag – oro inför den eventuella risken att jag skulle kunna bli som honom. Alla säger att han och jag är väldigt olika som individer, men allt för många människor faller för frestelsen att ta till flaskan för att jag skall kunna slå det ifrån mig. Föga förvånande har detta kraftigt begränsat min alkoholkonsumtion. Min nollgräns på alkohol för närvarande beror på att jag sedan utbrändheten för ett par år sedan går på medicin, men även utan denna skulle min konsumtion troligtvis ändå ligga rätt så nära noll.

Inte nog med att alkohol i sig får mig att relatera till och tänka på alkoholism – blotta tanken att ”Ahh, den här ölen smakar ju rätt så gott!” eller ”Hmm, en drink vore allt gott. Man kanske skulle…” ger mig kraftiga skuldkänslor närhelst de sticker upp sitt fula tryne. Allt detta gör att jag ytterst sällan dricker alkohol, och när jag väl gör det så blir det en tämligen kort historia. Jag kan dock inte helt och hållet säga att jag beskyller min far för detta, eller att jag önskar det vore på något annat sätt. Better safe (and cautious) than (lost and) sorry, antar jag min filosofi kan sammanfattas.

Just nu behöver jag hur som helst ingen alkohol för att få nöjet att ha baksmälla – det räcker med att jag anstränger mitt utbrända huvud för mycket så kommer ”baksmällan” som ett brev på posten – allt för lik den äkta varan för övrigt.

Alkohol och droger kommer jag säkert att återkomma till i senare blogginlägg.

The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More, av Chris Anderson.

OBS: Det här är en recension av den engelskspråkiga upplagan av boken.

Den här boken är helt fantastisk – och jag kan inte nog rekommendera den till alla som vill vidga sin vy av den moderna världen och ekonomin i allmänhet, och till ekonomer och entreprenörer i synnerhet.

Huvudtesen är att internet för alltid har effektiviserat processen att nå ut med produkter av olika slag till människor överallt, och att dessa närmast försumbara digitala distributionskostnader kombinerat med en global marknad och låga kostnader för lagerutrymme helt plötsligt gör det ekonomiskt lönsamt att sälja även produkter med mycket låg omsättning. Även fast varje enskild produkt kanske inte säljer i så många exemplar så blir vinsten av alla sådana ”smala” produkter i slutändan ändå betydande. Detta leder till en breddning av utbudet av produkter, där varje konsument har en chans att hitta just den produkt de vill ha, istället för att behöva nöja sig med vad den lokala stormarknadens strömlinjeformade utbud.

Anderson presenterar sin teori på ett mycket övertygande sätt, baserat på ekonomiska data från ett antal stora internetrelaterade företag, och använder sedan denna information för att visa och bevisa hur internethandeln har förändrat den ekonomiska verkligheten för företag och handel. Redan efter ett eller ett par kapitel har man förstått teorin, men jag rekommenderar verkligen att man läser igenom hela boken då ens förståelse på djupet ökar för varje kapitel. Bokens fokus ligger på digital distribution av varor (exempelvis digital musikförsäljning a la iTunes och CDON.com), men teorin fungerar naturligtvis utmärkt även för fysiska varor.

Den här boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut, och det högst välförtjänt. Den är en milstolpe i affärslitteraturen.

Betyg: fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Long tail av Chris Anderson

Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor, av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner.

OBS: Det här är en recension av den engelskspråkiga upplagan av boken.

I den här boken presenterar Levitt och Dubner sina förklaringar av en mängd fenomen i (det amerikanska) samhället. Fenomen som vid första åtanke kanske kan tycka ha föga att göra med ekonomi, men som vid en närmare undersökning kan ses i ett helt nytt ljus.

De teorier och förklaringar som ges är genomgående mycket intressanta och förvånande ofta just förvånande, för att inte säga provocerande. Mycket läsvärt! Särskilt provocerande känns dock deras resonemang när de helt osentimentalt blandar in frågor om ras, bakgrund och attityder. Dessa tankar kändes ofta något obehagliga, även fast jag inte kan bestrida att de eventuellt stämmer.

Något som däremot direkt irriterade mig helt igenom denna bok var dock författarnas förkärlek för att skryta och göra reklam för sig själva mellan varenda kapitel. Jag störde mig enormt mycket på det. Inte enbart för att det är irrelevant både ur fakta- och trovärdighetssynpunkt, utan också för att det hade passat bättre i all korthet på bokens baksida som sales point för de som ännu inte köpt boken.

Denna genomgående självdryga ton sänker den i övrigt skapliga boken, och gör att jag inte spontant kan rekommendera den.

Betyg: två av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor av Steven D. Levitt

Något som jag tycker är beklagligt är den myt som hålls vid liv av såväl media som av ovetande olyckskorpar om att världen skulle vara på väg att bli en allt våldsammare och otryggare plats. Denna verklighetsbeskrivning är något som man brukar höra och läsa lite här och var med jämna mellanrum, och brukar slängas ut i debatten lite spontant sådär över axeln som något slags universell sanning som inte behöver vare sig backas upp eller försvaras.

Opassande noterar, precis som jag, att en anledning till att media gärna agerar olyckskorpar naturligtvis är att domedagsprofetior säljer. Hur ofta ser man inte kvällspressens löpsedlar med stora svarta bokstäver basunera ut att nu har något gått käpprätt åt skogen. De grova våldsbrotten ökar! Terrorismen ökar! Oljepriserna går upp! Nu går konjunkturen ner! Våldtäkterna ökar! Etc. Nå, ingenting särskilt förvånande med detta alltså.

Det jag finner särdeles beklagligt med detta är dock att:

1. Dylika nattsvarta budskap kan användas för att motivera och/eller elda upp massorna för att få igenom politiska m.fl. beslut som i efterhand kan visa sig vara både överilade och direkt olämpliga. Beslut som på ett otillbörligt sätt kan främja en särskild grupp på bekostnad av en eller alla andra. FRA-lagen, och försvaret av den, är omöjlig att inte nämna här.
2. Budskapet är onyanserat!

Sanningen att säga så blir världen hela tiden en allt bättre plats att bo på. Antalet anmälda brott i Sverige ökar förvisso, men både folkhälsan och levnadsstandarden ökar generellt, och globalt kan konstateras att fattigdomen minskar, terroristaktiviteten minskar och att det blir allt färre krig. Det är mycket goda nyheter! Risken för terrordåd är förvisso inget man skall bortse från, men rör sig fortfarande bara om ett antal fall per år, i en värld med mer än sex miljarder människor.

Nu inser också jag att statistik kan användas för att bevisa i stort sett vad som helst bara man är selektiv nog, men vad jag vill ha sagt är bara att jag tycker det är viktigt att komma ihåg de positiva trenderna – som är betydande – och i den vetskapen finna kraft och mod att ta itu med de problem som finns.

Porr – en bästsäljande historia, av Mattias Andersson.

Den här boken är en bedrift – omfattande, faktafylld och förvånande saklig och objektiv – och bör vara av intresse för alla som någonsin undrat vad som egentligen pågår i den skamfyllda porrindustrin, och hur stor denna ”industri” egentligen är. I boken redovisar Andresson en häpnadsväckande mängd fakta och intervjuer med i stort sett alla människor som haft och har betydelsefulla roller i den svenska porrindustrin – pornografer, företagsledare, skådespelare, forskare och politiker – nu och genom dess drygt 30-åriga historia. Och mer därtill. Bokens språk är välvårdat och korrekt och är därför lättläst oavsett hur pryd man som läsare må vara.

Boken kan ses som ett undersökande reportage och en respons på de påståenden som främst porrmotståndare gjort genom åren, och som kanske nådde sin topp några år in på 2000-talet i de mediala stormar som piskades upp av kritiska feminister: påståenden om porrens skadlighet och allt grövre kvinnoförnedrande innehåll, samt siffror som sades bevisa att porren inte bara var en stor och enormt lönsam miljardindustri utan att den också var ansvarig för oräkneliga självmord och tragedier årligen.

Andresson har en mycket kritisk ton, ofta med inslag av ironi, men han riktar udden åt bägge håll, både åt kritikerna och porrföretagen. Kort sagt kan man säga att han med den här boken slår hårt både mot bilden av ”porrindustrin” som enormt framgångsrik och lönsam, och mot bilden av porren som ett träsk av droger, hot, självmord och psykiska besvär. Utan att för den skull sannförklara bilden av ”den lyckliga horan.”

Det visar sig att det bakom uppskattningar, antaganden, rykten och andrahandsinformation från politiker, aktivister och media finns… mycket lite.

Andersson visar med all önskvärd tydlighet att porrindustrin i själva verket är långt ifrån den lönsamma och farliga ”industri” som porrmotståndarna hävdar och som porrföretagen själva försöker ge sken av. Porren är dessutom inte grövre nu än när den släpptes lös på 70-talet – snarare tvärt om.

Fjärran från droger, orgier, limousiner och kvinnliga offer finner vi små, olönsamma, desillusionerade företag som knappt har råd att avlöna sin personal, och porrarbetare vars största problem är den sociala stigmatiseringen i ett samhälle som gärna konsumerar porr bakom stängda dörrar men ytterst ogärna vill befatta sig med den och dess arbetare i det öppna.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. På dryga 300 sidor med faktaspäckad text är den en tegelsten att ta sig igenom (särskilt torr i sitt sifferrabblande ungefär halvvägs igenom), men framåt slutet får Andersson upp ångan igen och den är en ren fröjd att läsa.

Betyg: fyra av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos Bokus.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Porr – en bästsäljande historia av Mattias Andersson

Som gammal lundastudent, vid bland annat Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, ställde och ställer jag mig ofta frågan: Var är egentligen den politiska debatten kring de ekonomiska studierna? Den ekonomiska politiken är en av politikens hörnstenar – och bör enligt mig ha den kanske viktigaste platsen i varje partis partiprogram, då en väl fungerande ekonomi väl i det närmaste är en förutsättning för ett välmående och välfungerande land, oavsett politisk färg. Trots detta lyste den politiska debatten – eller något slags debatt över huvud taget för den delen – helt med sin frånvaro vid en av landets främsta ekonomiska institutioner, under de år jag studerade där.

De första årens studier i nationalekonomi tas uteslutande upp av grundläggande faktastudier av hur den ekonomiska marknaden fungerar (sambandet mellan pengamängd, inflation, räntor etc) samt memorerandet av klassiska men numera kasserade ekonomiska teorier. Kanhända skulle man kunna argumentera för att universitet och högskolor ska vara en zon fredad från politiska ideologier och att man skall fokusera på kunskap, fria från mer känslomässiga argument. Med risk för att använda mig av ett väl uppenbart retoriskt grepp skulle de argumenten dock inte bita på mig.

Ekonomisk teori är politikens verktyg, och hur och vilka teorier man använder sig av för att beskriva och förutsäga den ekonomiska verkligheten kan sägas spegla vilken politik man vill använda sig av. De båda är väldigt tätt förknippade med varandra.

Lunds universitet

Om något så präglas den nationalekonomiska litteratur studenterna förväntas läsa till nära 100% av nyliberal teori. Obegränsad frihandel och specialisering, på en marknad som karaktäriseras av perfekt information och perfekt konkurrens, förespråkas och sägs leda till effektivare produktion, sänkta priser och ökad ekonomisk rikedom för alla. De som förlorar jobbet när deras industri flyttas till ett annat land sägs kunna kompenseras med en del av den totalt ökade vinst som görs. Alla tjänar alltså på det i slutändan. På lång sikt.

Nå, det må vara det logiska resultatet i teorin, och detta bestrider jag inte, men verkligheten fungerar tyvärr inte lika smärtfritt och perfekt. Om den vore det skulle lika gärna kommunismen fungera, vilket den inte gör, p.g.a. den mänskliga faktorn.

Världen befolkas av människor – människor med familjer, känslor och intressen. Människor med begränsningar. Människor som med ekonomernas ordval skulle kunna betecknas som ”inperfekta” – minst lika inperfekta som de marknader vi har. Människor som kanske inte bara kan flytta till en annan stad eller ett annat land och byta jobb lika enkelt som man flyttar en siffra i en kolumn. Människor som svåreligen helt kan kompenseras vid en förlust, ens på lång sikt. Och vad är egentligen ”lång sikt”? Fem år? 10 år? 100 år?

Jag bestrider inte att ekonomisk teori kan vara mycket användbar och ofta med åtminstone någorlunda precision kan förutspå konsekvenserna av exempelvis politiska och affärsmässiga beslut. Det som förvånar mig är att den inte ger upphov till mer debatt. Landets ekonomiska institutioner skulle kunna vara en kittel bubblandes med ekonomiskpolitisk debatt. Ett växthus för morgondagens politiska värld – istället för den ekonomfabrik jag lärde känna, spottandes ur sig kull efter kull med kloner (flickor med långt, rakt ofta blonderat hår, pojkar med bakåtslickat hår och skjorta) med siktet inställt på anställning vid något bra företag med bra lön, oavsett om världen runt dem brann eller ej.

Förs det en levande politisk debatt vid någon av landets ekonomiska institutioner så kan jag bara gratulera er. Jag är övertygad om att debatt främjar intresse, och därmed också kvalitén på utbildningen.