Maiburogu

En egen version av den här bilden. 😉 (Klicka på bilden för en stor version.)

Här är några teckningar jag gjort de senaste åren och som jag postade på min engelskspråkiga blogg, men av en eller annan anledning aldrig lade upp här.

Om du inte ser alla bilder klicka på “läs mer”-länken för att se hela inlägget. Mycket naket är det, så titta försiktigt! 😀

“Athena” – 2007

En gudinneliknande kvinna, komplett med tiara och en stav av något slag. Jag gillar hennes leende.

Read the rest of this entry »

Ibland undrar jag faktiskt om jag är konstig. Ovanlig. Kanske till och med onaturlig. Jag delar nämligen inte en viss åsikt som en del andra människor (oklart hur många) tycks ha. Eller, problemet är väl kanske inte att jag inte delar delar deras åsikt; problemet är att jag helt enkelt inte förstår dem. Alls. Jag brukar kunna se saker och ting från olika synvinklar – religion, politik, psykologi – kunna argumentera och resonera, men i det här fallet kan jag över huvud taget inte sätta mig in i deras tankevärld. Jag begriper inte hur i hela friden man kan tycka som de tycks göra.

Om det fruktansvärda med erotisk konst.

Jag skulle nog tro att de flesta kan hålla med om att sex och erotik i verkliga livet, i ett förhållande, kan vara något av det underbaraste och vackraste som finns. Något fantastiskt som man delar med sin älskade. Något som kan ge själen näring, och ge glädje och energi till en relation. För mig gör det erotik också i konstform till någonting vackert. Skönhet, glädje och njutning, avbildat. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Den åsikten delas dock inte av alla. För en del människor tycks tvärt om det konstnärliga skapandet förvandla det vackra till något skamfyllt, något fult, något som inte är bra. Det räcker att nämna att man ibland tecknar erotik för att deras blick skall fyllas med något förfärat. Något slags lätt och illa maskerad panik. Att teckna något som borde vara vackert, är visst något mycket suspekt.

Jag förstår det inte.

Är det någon religiositet som spökar hos dem kanhända? Har de alla någon negativ association eller smärtsamt minne som skulle behöva behandlas med terapi? Skulle jag behöva terapi för att förstå vad jag borde tycka är fult?

Jag hoppas jag kan träffa en kvinna som delar min syn på erotisk konst. Som inte tar det så fruktansvärt allvarligt. Jag har varit i ett förhållande där jag varje dag i fem år fick berättat för mig hur dumt och patetiskt det är med manga, anime och erotiska serier och hur alla som gillar det eller tecknar det borde dö (jag kunde få leva, men skulle åtminstone byta hobby).

Det är inget jag vill utsätta mig för igen. Smärtan är för stark.

Jag satt nyss och fullkomligen häpnade när jag lyssnade på Studio Ett i P1 alldeles nyss där de intervjuade kristdemokraten Stefan Attefall, och fick höra att man i Riksdagen nu diskuterar hur man skall kunna porta Sverigedemokraternas ledamöter från att delta i utskotten eller åtminstone hindra att de får något som helst inflytande där. Trots att SD valts enligt spelets regler vill man nu alltså ändå särbehandla dem. Och detta i en demokrati! Enligt Vänsterpartiets Lars Werner motarbetades också de på detta sätt när de först kom in i Riksdagen.

Detta är ju ytterst skrämmande, alldeles oavsett vad man tycker om SD. Jag trodde faktiskt i min inbillade trygghet att vi levde i en demokrati…

Något jag funderade på redan under mina universitetsstudier i Lund och som jag kom att tänka på igen när jag nyligen införskaffade en ny bok till firman, är hur otroligt tråkig svensk universitetslitteratur är överlag. Tätt packad text sida upp och sida ner, med bokomslag som i bästa fall ser ut som en på mjukt papper utskriven sida ur en PowerPoint-presentation. Man behöver inte lida av grava koncentrationsstörningar för att gäspa stort vid blotta åsynen av detta.

Detta kan kontrasteras med den amerikanska litteratur som jag till stor del använde under mina ekonomistudier; Böckerna var förvisso kostsamma, men de var också stora, hade hårda pärmar och vackra omslag, och inuti böckerna användes rikligt med stora fotografier och illustrationer. Inte nog med att bilderna lättar upp texten och gör sidorna lättare att orka igenom (något som jag med nuvarande av utbrändhet orsakade huvudvärksproblematik kommit att förstå nog kan hjälpa en massa människor som av en eller annan anledning faktiskt har problem med koncentrationen), de kan också genom att anknyta till och utveckla det som står i texten ge en välbehövlig återkoppling till verkligheten – en länk mellan teori och verklighet. Som till exempel i marknadsföringslitteraturen som innehöll rikligt med bildexempel på företag, logotyper och affärsmodeller ur (den amerikanska) vardagen, och därmed hjälpte till att ge liv och relevans till den torra teorins förenklade matematiska formler och beskrivningar. Texten i sig var också mer utförlig och beskrivande.

Svensk universitetslitteratur, dominerad av Studentlitteratur AB, är i jämförelse med det en ren katastrof av formgivningsmässig misär. Plottrig hoppackad text, sida upp och sida ner. Böcker skrivna så kort och kompakt som möjligt, på billigt papper i billiga pärmar som blir kantstötta och slitna efter bara någon dag. Tror de verkligen att billigt också är bättre, eller är de bara lata och snåla? Jag vet inte. Jag gitter inte fråga. Vad jag vet är att de amerikanska böckerna, även fast du kunde kosta någon hundralapp mer, också var miltals bättre till både innehåll och formgivning, och att de nu står uppställda med stolthet i min bokhylla som minnen från mina studieårs ljusare dagar.

Idag var jag på kroki för första gången den här hösten. Kroki är, för er som inte är bekanta med begreppet, konstvärldens motsvarighet till Blitzkrieg. Man tecknar av en nakenmodell med blyerts eller ritkol, dock med den lilla komplikationen att modellen bara står stilla i en pose i några få minuter innan han/hon byter till en annan. (2-5 minuter gäller här.) Det gäller alltså att teckna så snabbt man bara kan om man skall ha en chans att hinna få ner motivet på papperet.

Perfektion är inte målet med övningen (för oss vanliga dödliga i alla fall) utan att utveckla sin förmåga. Att bli en mer effektiv tecknare med andra ord – att få en bättre känsla för människokroppen och dess proportioner.

På de kanske 10 minuter det tog att skriva den här texten hade man hunnit med minst ett par-tre poser…

Nedan följer grunddragen i en konversation jag hade på nätet häromdagen, på temat lagstiftning, konst och partival:

Jag är tecknare och vill kunna teckna (och visa upp på nätet) vad jag vill utan att få något slags pedofilstämpel på mig. Streck är streck. Konst är konst. Påhitt är inte verklighet. Tyvärr är PP de enda som står upp för det, och motsätter sig den nuvarande rent moraliska lagstiftningen.

Finner du nöje i att teckna nakna barn är du en sjuk individ och ditt beteende måste kriminaliseras för samhällets bättre väl.

Vad har tecknarens “nöje” med saken att göra? Får man bara teckna sådant man finner äckligt och frånstötande? Jag ser ingen lagmässig skillnad i att teckna våld och våldsbrott (som i valfri actionserie, som exempelvis Fantomen) eller i att teckna motiv av sexuell natur (som exempelvis en serieversion av Lolita). I ett rättssamhälle är lagstiftningen är till för att förbjuda riktiga brott med riktiga offer, inte för att pådyvla folk ens personliga åsikter.

Det är fullt upp till lagstiftaren (riksdagen) att använda lagar för att påverka människor ett visst beteende och det är en av rättsordningens fundamentala grunder.

[…] Ett idealiskt samhälle skulle givetvis förbjuda all uppmuntran av våld, brukande av narkotika och sexualisering av kvinnokroppen.

Nå, till skillnad från dig [personen jag talade med] och andra vänstermänniskor så tycker i alla fall jag att lagstiftning skall användas för att straffa riktiga brott med riktiga offer. När staten försöker bestämma över fiktiv sexualitet och annan slags offerlös konst så leker man tanke- och åsiktspolis. Det är inte värdigt. Folk måste kunna argumentera för sina personliga moraliska ställningstaganden genom debatt, barnuppfostran etc., utan att försöka ta till förbud.

Därför röstar jag pirat. Inte för deras åsikter i fildelningsfrågan (som jag ställer mig försiktigt avvaktande till) utan för att de står upp för den konstnärliga friheten, även där vissa individer finner den utmanande eller rent av stötande.